Trött
Sista veckan före lovet nu. Det borde man ju orka med, men jag orkar inte med någonting. Jag kommer hem med sprängande huvudvärk och känner mig som läraren från helvetet och till och med som en riktigt usel människa och orkar inte med nånting. Så är det, helt ärligt.
Jag har blivit så oerhört cynisk av den här terminen. Allt som tidigare hette inspiration och utveckling och ambition har nu blivit så-fan-heller. Jag höll på att bryta ihop totalt när samma klass kom i dag - igen, för typ femtiotusende veckan i sträck - och säger "vår religion är inställd, måste vi ha svenska i dag?". Jag säger emot och eleverna börjar grina illa och det är "aahhmen ååååh mitt tåg går ju om en kvart" och det är "men vafan det är ju sista veckan, det är ju ingen idé" och "vi kan ju ändå inte börja på nåt nytt nu, men kom igen... ååååhhh" (en hord av elever som gapar i mitt arbetsrum samtidigt). Och jag har bara lust att skrika "Har inte era föräldrar lärt er nånting om respekt? Har ni inte i era futtiga små liv börjat inse att man får anstränga sig någon gång och inte bara komma och tro att jag ska ändra om mitt liv efter vad ni vill och tycker?" Och jag har lust att säga "Jag sätter IG på er allihop om ni inte gör som jag säger och vill" och jag har lust att skrika ut så att det ekar i korridorerna att jag hatar det här, jag säger upp mig, jag lägger ner.
Men det gör jag förstås inte. Jag säger att valet är ert, ni får komma på en av mina lektioner den här veckan, den andra får ni ta ledigt. Och när de sedan kommer säger jag att det är respektlöst och nästa termin tänker jag inte ge dem ledigt alls, någon gång, vad det än gäller. När jag ställer följdfrågor till eleverna om vad sagan de läst handlar om, om varför Pelle (i Komfusenbo) gör som han gör, så säger en kille rakt ut "för att han är en jävla bög". Och de andra eleverna skrattar. De tycker att det är roligt. Jag sitter och tittar på dem ett tag och sen frågar jag vad som är roligt med det. Ingen kan ge mig ett svar men alla tycker tydligen det är roligt.
Det är inte egentligen eleverna i sig jag är ledsen över - de är tonåringar, de är fulla av konstiga hormoner och har finniga ansikten och är osäkra och ska finna sig själva - men jag är sur på att det ser ut så här. Varför ska jag ta det här? Varför måste jag uppfostra en 17-åring i att man inte skämtar bort en svensklektion eller i att man inte säger "bög" på ett nedvärderande sätt? Jag kan aldrig minnas att någon behövt lära mig en sån sak; jag tycker det är så självklart.
Min ögonöppnare fick jag i förra veckan när jag spelade upp Timbuktus "Pendelparanoia" för samma klass. Jag har jobbat med den (enligt mig klockrena) låttexten i flera klasser innan, senast i en samhällsklass. Där diskuterade vi förvisso innehållet men då eleverna förstod kontentan rätt snabbt gick vi in på uppbyggnad, lyriska grepp och detaljer i texten. I den här klassen förstod de inte vad låten gick ut på, så jag försökte hjälpa till att nysta ut trasslet, nämligen att temat är fördomar och att det berättas ur två skilda perspektiv: Först en svensk som tittar på en invandrare med ord som "det är krig i hans land och han var förföljd, så därför kom han hit och blev samhällets böld.", "han är kriminell och kör taxi varje veckoslut", "han knarkar säkert och slår sina barn, tvingar sin fru att ha slöja, så gör dom i islam", sedan en invandrare som tittar på en svensk och tror att denne kör Saab, spelar golf och är rasist.
Problemet var att ingen såg att det handlade om fördomar. De sa att den första versen beskriver en invandrare, som slår sina barn och tvingar sin fru att ha slöja. "Är det så då? Gör muslimer det?" frågade jag med ett snett leende. Och då svarar klassen enhälligt "Ja.". Jag blev helt ställd. "Menar ni att alla muslimer gör det?" säger jag. "Ja, så är det ju" säger klassens tuffing. Jag kunde inte svälja det där riktigt och visste inte hur jag skulle knyta ihop säcken. Plötsligt förstod jag till hundra procent varför Timbuktu har skrivit låten.
På eftermiddagen i dag var jag på en arbetsintervju, med alla dessa tankar snurrande i skallen, och får frågan "Vad tycker du om läroplanen?". Jag var förvisso alldeles för mosig i huvudet för att kunna besvara den frågan, men efter ett tags ordfumlande börjar vi diskutera värdegrund och jag nämner exemplet med låttexten. Jag säger även att jag kan tycka att läroplanen är något abstrakt i sitt uttryck och att man måste föra samtal kring den för att konkretisera den. Och det är ju just det det handlar om: jag kan inte ställa mig framför klassen och säga att "var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö". Jag kan diskutera texter med dem men kan jag övertyga dem?
Jag vet inte. Och det är det som gör mig så cynisk. Det är det som gör att jag plötsligt kommer på mig själv att tycka att alla omkring mig är idioter, att kollegorna som diskuterar sina nya kökshyllor är dumma i huvudet för att det är en så jävla onödig sak att tänka på, att det bara är tomma ord alltihop. Kanske är jag bara avundsjuk, för att jag också vill kunna diskutera kökshyllor och tycka att det känns som en givande sak att diskutera. Men kökshyllor ligger liksom rätt långt ner på min prioritetslista, långt efter kärlek, glädje, förståelse och att bara orka ta sig upp varenda morgon och klä sig så att man inte fryser ihjäl i det här kalla islandet.
Trött och utarbetad frågar jag mig själv "Ska jag orka med det här längre?". Ja, nickar jag efter ett tag, det ska jag. Jag älskar det här yrket och att det just handlar om annat än kökshyllor. Men.. är jag trött? Vill jag ha lov? Är det mitt utmattade huvud som talar? Jo, så är det.. Sista veckan före lovet.
Jag har blivit så oerhört cynisk av den här terminen. Allt som tidigare hette inspiration och utveckling och ambition har nu blivit så-fan-heller. Jag höll på att bryta ihop totalt när samma klass kom i dag - igen, för typ femtiotusende veckan i sträck - och säger "vår religion är inställd, måste vi ha svenska i dag?". Jag säger emot och eleverna börjar grina illa och det är "aahhmen ååååh mitt tåg går ju om en kvart" och det är "men vafan det är ju sista veckan, det är ju ingen idé" och "vi kan ju ändå inte börja på nåt nytt nu, men kom igen... ååååhhh" (en hord av elever som gapar i mitt arbetsrum samtidigt). Och jag har bara lust att skrika "Har inte era föräldrar lärt er nånting om respekt? Har ni inte i era futtiga små liv börjat inse att man får anstränga sig någon gång och inte bara komma och tro att jag ska ändra om mitt liv efter vad ni vill och tycker?" Och jag har lust att säga "Jag sätter IG på er allihop om ni inte gör som jag säger och vill" och jag har lust att skrika ut så att det ekar i korridorerna att jag hatar det här, jag säger upp mig, jag lägger ner.
Men det gör jag förstås inte. Jag säger att valet är ert, ni får komma på en av mina lektioner den här veckan, den andra får ni ta ledigt. Och när de sedan kommer säger jag att det är respektlöst och nästa termin tänker jag inte ge dem ledigt alls, någon gång, vad det än gäller. När jag ställer följdfrågor till eleverna om vad sagan de läst handlar om, om varför Pelle (i Komfusenbo) gör som han gör, så säger en kille rakt ut "för att han är en jävla bög". Och de andra eleverna skrattar. De tycker att det är roligt. Jag sitter och tittar på dem ett tag och sen frågar jag vad som är roligt med det. Ingen kan ge mig ett svar men alla tycker tydligen det är roligt.
Det är inte egentligen eleverna i sig jag är ledsen över - de är tonåringar, de är fulla av konstiga hormoner och har finniga ansikten och är osäkra och ska finna sig själva - men jag är sur på att det ser ut så här. Varför ska jag ta det här? Varför måste jag uppfostra en 17-åring i att man inte skämtar bort en svensklektion eller i att man inte säger "bög" på ett nedvärderande sätt? Jag kan aldrig minnas att någon behövt lära mig en sån sak; jag tycker det är så självklart.
Min ögonöppnare fick jag i förra veckan när jag spelade upp Timbuktus "Pendelparanoia" för samma klass. Jag har jobbat med den (enligt mig klockrena) låttexten i flera klasser innan, senast i en samhällsklass. Där diskuterade vi förvisso innehållet men då eleverna förstod kontentan rätt snabbt gick vi in på uppbyggnad, lyriska grepp och detaljer i texten. I den här klassen förstod de inte vad låten gick ut på, så jag försökte hjälpa till att nysta ut trasslet, nämligen att temat är fördomar och att det berättas ur två skilda perspektiv: Först en svensk som tittar på en invandrare med ord som "det är krig i hans land och han var förföljd, så därför kom han hit och blev samhällets böld.", "han är kriminell och kör taxi varje veckoslut", "han knarkar säkert och slår sina barn, tvingar sin fru att ha slöja, så gör dom i islam", sedan en invandrare som tittar på en svensk och tror att denne kör Saab, spelar golf och är rasist.
Problemet var att ingen såg att det handlade om fördomar. De sa att den första versen beskriver en invandrare, som slår sina barn och tvingar sin fru att ha slöja. "Är det så då? Gör muslimer det?" frågade jag med ett snett leende. Och då svarar klassen enhälligt "Ja.". Jag blev helt ställd. "Menar ni att alla muslimer gör det?" säger jag. "Ja, så är det ju" säger klassens tuffing. Jag kunde inte svälja det där riktigt och visste inte hur jag skulle knyta ihop säcken. Plötsligt förstod jag till hundra procent varför Timbuktu har skrivit låten.
På eftermiddagen i dag var jag på en arbetsintervju, med alla dessa tankar snurrande i skallen, och får frågan "Vad tycker du om läroplanen?". Jag var förvisso alldeles för mosig i huvudet för att kunna besvara den frågan, men efter ett tags ordfumlande börjar vi diskutera värdegrund och jag nämner exemplet med låttexten. Jag säger även att jag kan tycka att läroplanen är något abstrakt i sitt uttryck och att man måste föra samtal kring den för att konkretisera den. Och det är ju just det det handlar om: jag kan inte ställa mig framför klassen och säga att "var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö". Jag kan diskutera texter med dem men kan jag övertyga dem?
Jag vet inte. Och det är det som gör mig så cynisk. Det är det som gör att jag plötsligt kommer på mig själv att tycka att alla omkring mig är idioter, att kollegorna som diskuterar sina nya kökshyllor är dumma i huvudet för att det är en så jävla onödig sak att tänka på, att det bara är tomma ord alltihop. Kanske är jag bara avundsjuk, för att jag också vill kunna diskutera kökshyllor och tycka att det känns som en givande sak att diskutera. Men kökshyllor ligger liksom rätt långt ner på min prioritetslista, långt efter kärlek, glädje, förståelse och att bara orka ta sig upp varenda morgon och klä sig så att man inte fryser ihjäl i det här kalla islandet.
Trött och utarbetad frågar jag mig själv "Ska jag orka med det här längre?". Ja, nickar jag efter ett tag, det ska jag. Jag älskar det här yrket och att det just handlar om annat än kökshyllor. Men.. är jag trött? Vill jag ha lov? Är det mitt utmattade huvud som talar? Jo, så är det.. Sista veckan före lovet.
Dan före 26
Det här är min sista dag som 25 år. I morgon tas allt ifrån mig, eller åtminstone min ungdom. 26 är officiellt lastgammal, så där tjoff, över en natt.
Jag minns ett samtal jag hade med min bästa kompis som sexåring. Vi pratade om var vi skulle vara när vi var 25 år, för då var ju det en oerhört hög ålder, typ som pensionär. Jag minns inte vad vi gissade då, men jag kan redovisa för hur en helt vanlig dag för Gabrielle som 25-åring ser ut, förvisso på gränsen till att tippa över till.. ja, jag behöver inte nämna det igen.
04.40 Vaknar, utan att klockan har ringt. Försöker vända mig om och somna om men kan inte.
05.30 Går på toa.
05.45 Kommer underfund med att jag inte kommer kunna somna om. Är på dåligt humör och har huvudvärk.
06.45 Väckarklockan skulle ha ringt, men jag har väntat in det så länge att jag redan har stängt av den.
06.50 Stiger upp, gör mig i ordning, värmer kaffe i mikron och får ner tre klunkar.
07.30 Kör till jobbet, lyssnar på Morgonpasset i P3.
07.50 Kommer fram till jobbet, äter en halstablett, plockar ihop mitt lektionsmaterial.
08.15 Har min första lektion, testar eleverna på deras ordförråd.
09.00 Rast, äter en banan, dricker en stor kopp kaffe.
09.20 Lektion 2, försöker lära ut hur man skriver argumenterande text. Det går ok.
10.10 Lektion 3 utan att ha rast emellan. Mina elever skriver om Antiken men har inte så bra koll. En gissar att Antiken började år 300. Jag blir lite besviken.
10.50 Springer på lunch. Värmer en fet fiskgratäng som vägrar bli helt varm i mitten.
11.40 Lektion 4, har argumentationstema i klassen jag testade på ordförrådet i morse. Jag låter dem sluta tidigare om de kan argumentera fram varför.
12.35 Lektion 5, en annan grupp skriver Troja-recensioner och "lärobokstexter" om antiken. Berömmer en kille som blir helt färdig och suckar över någon som bara skrivit två meningar på fyra lektioner.
13.40 Lektion 6 till slut, argumentationstema i ytterligare en klass.
14.30 Har utvecklingssamtal med en elev och hans far.
15.00 Kör hem
15.30 Spatserar omkring och lugnar ner mig och funderar över vad jag ska göra härnäst.
15.45 Planerar, rättar, jobbar undan en del.
17.00 Äter några mackor
17.45 Badar skumbad
18.15 Surfar, kollar mail, plockar undan
18.45 Skriver detta blogginlägg
Okej. See you on the other side.
Jag minns ett samtal jag hade med min bästa kompis som sexåring. Vi pratade om var vi skulle vara när vi var 25 år, för då var ju det en oerhört hög ålder, typ som pensionär. Jag minns inte vad vi gissade då, men jag kan redovisa för hur en helt vanlig dag för Gabrielle som 25-åring ser ut, förvisso på gränsen till att tippa över till.. ja, jag behöver inte nämna det igen.
04.40 Vaknar, utan att klockan har ringt. Försöker vända mig om och somna om men kan inte.
05.30 Går på toa.
05.45 Kommer underfund med att jag inte kommer kunna somna om. Är på dåligt humör och har huvudvärk.
06.45 Väckarklockan skulle ha ringt, men jag har väntat in det så länge att jag redan har stängt av den.
06.50 Stiger upp, gör mig i ordning, värmer kaffe i mikron och får ner tre klunkar.
07.30 Kör till jobbet, lyssnar på Morgonpasset i P3.
07.50 Kommer fram till jobbet, äter en halstablett, plockar ihop mitt lektionsmaterial.
08.15 Har min första lektion, testar eleverna på deras ordförråd.
09.00 Rast, äter en banan, dricker en stor kopp kaffe.
09.20 Lektion 2, försöker lära ut hur man skriver argumenterande text. Det går ok.
10.10 Lektion 3 utan att ha rast emellan. Mina elever skriver om Antiken men har inte så bra koll. En gissar att Antiken började år 300. Jag blir lite besviken.
10.50 Springer på lunch. Värmer en fet fiskgratäng som vägrar bli helt varm i mitten.
11.40 Lektion 4, har argumentationstema i klassen jag testade på ordförrådet i morse. Jag låter dem sluta tidigare om de kan argumentera fram varför.
12.35 Lektion 5, en annan grupp skriver Troja-recensioner och "lärobokstexter" om antiken. Berömmer en kille som blir helt färdig och suckar över någon som bara skrivit två meningar på fyra lektioner.
13.40 Lektion 6 till slut, argumentationstema i ytterligare en klass.
14.30 Har utvecklingssamtal med en elev och hans far.
15.00 Kör hem
15.30 Spatserar omkring och lugnar ner mig och funderar över vad jag ska göra härnäst.
15.45 Planerar, rättar, jobbar undan en del.
17.00 Äter några mackor
17.45 Badar skumbad
18.15 Surfar, kollar mail, plockar undan
18.45 Skriver detta blogginlägg
Okej. See you on the other side.
Elever och fä
Jag har börjat jobba igen. Det framgår inte här, för jag orkar inte skriva och jag hinner inte. Men framför allt orkar jag inte.
Men när det händer något som i dag måste jag bara skriva ner det. Jag har precis haft en inledande lektion om språkhistoria i en byggklass. För att få någon struktur på det hela tänkte jag börja med att tala om var språket egentligen kommer ifrån, hur vi skiljer oss från djur och så vidare. Med ett påklistrat engagemang försökte jag entusiasmera i hur cooooolt det är att människor kan tänka abstrakt och därmed komma på uppfinningar och hela samhällsstrukturer. "För hurdan social kontakt har apor egentligen?" frågade jag. Ja, de plockar ju loppor och putsar päls, kom vi fram till.
Efter detta berättade jag om att alla i klassen ska hitta en egen text att läsa om språkhistoria, söka information och sammanställa ett faktablad vilket ska redovisas inför klassen. Efter vi delat in klassen i grupper och jag gett tydliga instruktioner räcker en kille upp handen och frågar:
"Kan vi inte plocka loppor på varandra i stället?"
Och nu frågar jag - vad svarar man då?
Men när det händer något som i dag måste jag bara skriva ner det. Jag har precis haft en inledande lektion om språkhistoria i en byggklass. För att få någon struktur på det hela tänkte jag börja med att tala om var språket egentligen kommer ifrån, hur vi skiljer oss från djur och så vidare. Med ett påklistrat engagemang försökte jag entusiasmera i hur cooooolt det är att människor kan tänka abstrakt och därmed komma på uppfinningar och hela samhällsstrukturer. "För hurdan social kontakt har apor egentligen?" frågade jag. Ja, de plockar ju loppor och putsar päls, kom vi fram till.
Efter detta berättade jag om att alla i klassen ska hitta en egen text att läsa om språkhistoria, söka information och sammanställa ett faktablad vilket ska redovisas inför klassen. Efter vi delat in klassen i grupper och jag gett tydliga instruktioner räcker en kille upp handen och frågar:
"Kan vi inte plocka loppor på varandra i stället?"
Och nu frågar jag - vad svarar man då?
Gran i magen
När jag var liten, sa min mamma att just det här skulle hända om jag svalde fruktkärnor. Jag har fortfarande någon föreställning om hur en trädstam växer upp i svalget och hur löven kittlar i gommen. Kul men kanske inte sant?
Är på skolan och har repetitionslektioner, en om några minuter. Måste kila.
Är på skolan och har repetitionslektioner, en om några minuter. Måste kila.
Bra länkar
I förrgår när en kompis var på besök satt jag vid datorn och gnällde över att jag var var så konservativ i mitt surfande. D.v.s. att jag bara klickade mig fram på de sidor jag satt som bokmärken och aldrig såg något nytt. Då tipsade han mig om ett tillägg till Mozilla Firefox som heter Stumble upon. Det var lätt att installera, jag bara registrerade min e-post och kryssade i rutor om mina intressen. Sedan är det bara att trycka på "Stumble!"-knappen så hamnar jag på en hemsida som ska motsvara mina intressen. Eftersom det är användare själv som tipsar om sidor och då alla sidor är granskade så kommer jag varje gång till en riktigt kul, intressant eller spännande sida. För min del handlar de om klassiska ämnen, språk, skrivande, quiz av olika slag, mytologi, hundar, nöje, resande, musik, film, antikhistoria, foto etc. etc. Det går också att "stumbla" fram bloggar, videos och bilder.
En av de hemsidor som jag verkligen kommer använda mig av är denna, där jag kan förhöra mig själv på t.ex. länderna i Afrika eller de amerikanska staterna. Inte världens snyggaste sida men för mig som lider av både namn- och kartdyslexi är den otroligt bra!
Dessutom har jag hittat några bra sidor som handlar om latinämnet på olika sätt. Här kan man ladda hem övningsmaterial och gamla läroböcker i latin och klassisk grekiska, det här är en väldigt omfattande sida om grekisk mytologi och här går det att läsa om den antika världen, även utanför romarriket.
En av de hemsidor som jag verkligen kommer använda mig av är denna, där jag kan förhöra mig själv på t.ex. länderna i Afrika eller de amerikanska staterna. Inte världens snyggaste sida men för mig som lider av både namn- och kartdyslexi är den otroligt bra!
Dessutom har jag hittat några bra sidor som handlar om latinämnet på olika sätt. Här kan man ladda hem övningsmaterial och gamla läroböcker i latin och klassisk grekiska, det här är en väldigt omfattande sida om grekisk mytologi och här går det att läsa om den antika världen, även utanför romarriket.
En idé
Häromkvällen fick jag en briljant idé för vad jag kan göra med min blogg. Just nu är min blogg bara en plats jag skriver på när något gör mig väldigt glad eller när något gör mig väldigt ledsen. Den är alltså subjektiv så det förslår, vilket inte motsvarar vad jag egentligen vill. Men nu har jag glömt bort idén och tappat motivationen. Igen.
Jag lovar att meddela er när min blogg får nystart, vänta er ett pressmeddelande någon gång runt år 2014.
I stället för att pilla med bloggen är det jobb och plugg som gäller. Inte så mycket plugg dock, bortsett från att gå på föreläsningar, eftersom jag läser en grammatikkurs nu. Kan de inte komma på något svårare än formella subjekt, diates och liknande fenomen? Typ en kurs för übergrammatiknördar med latinet i botten.
Vad gäller jobbet så rullar det på som vanligt, men nu har tjänstefördelningarna kommit igång igen vilket alltid innebär oro för en vikarie. Kort sagt så ser det inte speciellt ljust ut för mig. Kanske gör jag fel i att hänga upp så mycket vid att ha ett fast jobb - när jag bara har ett fast jobb så kan jag... flytta, slå mig ner, köpa ny tv, gå ner i vikt.. ungefär. De senaste dagarna har således varit ett enda stort försök att ändra inställning och bli lite mer Horatius. Carpe diem... Vivitur parvo bene...
Jag lovar att meddela er när min blogg får nystart, vänta er ett pressmeddelande någon gång runt år 2014.
I stället för att pilla med bloggen är det jobb och plugg som gäller. Inte så mycket plugg dock, bortsett från att gå på föreläsningar, eftersom jag läser en grammatikkurs nu. Kan de inte komma på något svårare än formella subjekt, diates och liknande fenomen? Typ en kurs för übergrammatiknördar med latinet i botten.
Vad gäller jobbet så rullar det på som vanligt, men nu har tjänstefördelningarna kommit igång igen vilket alltid innebär oro för en vikarie. Kort sagt så ser det inte speciellt ljust ut för mig. Kanske gör jag fel i att hänga upp så mycket vid att ha ett fast jobb - när jag bara har ett fast jobb så kan jag... flytta, slå mig ner, köpa ny tv, gå ner i vikt.. ungefär. De senaste dagarna har således varit ett enda stort försök att ändra inställning och bli lite mer Horatius. Carpe diem... Vivitur parvo bene...
Trött på
Jag är väldigt trött på min blogg just nu. Som tusen gånger förr får jag lust att radera alltihop och lägga energi på något vettigare, men jag låter den alltid vara kvar ändå.
Har väldigt varierande veckor nuförtiden, det blir så med tre olika jobb och halvtidsstudier. Jag går från att läsa på om svenska verbpartiklar till att stå och locka elever till att läsa latin på Katte till att ta bilen till Malmö och berätta om min familj inför undrande ögon. Ja, på latin förstås.
Och så lite till, men det berättar jag inte om här. Jag lägger det i projektmappen. Den är hemlig än så länge men den kommer mynna ut i något stort. Om några år...
Har väldigt varierande veckor nuförtiden, det blir så med tre olika jobb och halvtidsstudier. Jag går från att läsa på om svenska verbpartiklar till att stå och locka elever till att läsa latin på Katte till att ta bilen till Malmö och berätta om min familj inför undrande ögon. Ja, på latin förstås.
Och så lite till, men det berättar jag inte om här. Jag lägger det i projektmappen. Den är hemlig än så länge men den kommer mynna ut i något stort. Om några år...
Far väl
Att vara lärare, inser jag nu, innebär att aldrig riktigt stå still. Man har alltid ett tydligt mål, antingen ett kortsiktigt eller ett långsiktigt, och om man når målet så är vägen ändå inte slut. Det är som att springa på en 400-meters-löparbana; när man väl nått fram så möter man inte en vägg utan banan fortsätter och det är bara att springa vidare. I nya cirklar.
När jag lämnade tillbaka nycklarna till skolans lokaler i dag kändes det väldigt absolut att min insats i Eslöv var avslutad. Men så är det ju inte. Eleverna finns kvar, betygen är inte satta, dörren är inte helt och hållet stängd. Det var min språngplatta in i yrkeslivet och nu står jag på en ny sådan och försöker göra ett hopp ut utan att egentligen veta vad som väntar.
Det känns konstigt och lite oroligt men så är det här yrket. Varje år måste man ta avslut men erfarenheten finns alltid kvar när man reser vidare. Och det är därför jag i stället för ett "adjö" uppmanar till att fara väl.
När jag lämnade tillbaka nycklarna till skolans lokaler i dag kändes det väldigt absolut att min insats i Eslöv var avslutad. Men så är det ju inte. Eleverna finns kvar, betygen är inte satta, dörren är inte helt och hållet stängd. Det var min språngplatta in i yrkeslivet och nu står jag på en ny sådan och försöker göra ett hopp ut utan att egentligen veta vad som väntar.
Det känns konstigt och lite oroligt men så är det här yrket. Varje år måste man ta avslut men erfarenheten finns alltid kvar när man reser vidare. Och det är därför jag i stället för ett "adjö" uppmanar till att fara väl.
Ojoj
Terminstart i dag. Var inte beredd på att allt drar igång, trots att kalendern (okej, kalendrarna) bekräftar det. Någonstans trodde jag på mjukstart men vad ska man med mjukstart till egentligen? Det är bara att tuta och köra. Så nu lämnar jag mina hemmafrusysslor (städa, pyssla och göra tvättstugan snygg, avjula lägenheten, fixa med blommor) drastiskt och ger mig in i skolvärlden igen. Härligt.
På fredag träffar jag nya elever och nästa vecka ska jag ha prov på löpande band för att avsluta tiden i Eslöv. Vad jag har att vänta därefter är fortfarande ganska oklart. Jobba heltid eller studera deltid?
Det är i alla fall vårtermin och just förledet "vår" känns extra fint. Det betyder ju tulpaner, solnedgång över St Hans Backar, tunna kläder och kvällscykelturer.
På fredag träffar jag nya elever och nästa vecka ska jag ha prov på löpande band för att avsluta tiden i Eslöv. Vad jag har att vänta därefter är fortfarande ganska oklart. Jobba heltid eller studera deltid?
Det är i alla fall vårtermin och just förledet "vår" känns extra fint. Det betyder ju tulpaner, solnedgång över St Hans Backar, tunna kläder och kvällscykelturer.
Last year
För att mildra nyårsångest kan man se tillbaka på förra året. Så här var det ungefär.
Personligen var 2008...
- när släkten utökades med en liten solstråle och jag blev faster
- måndagseftermiddagarna i ett ljust klassrum med handelstreorna
- varvad stress och glädje för nytt heltidsjobb
- latinpictionary med språkarna
- Latinfestival i Uppsala på idus Martiae
- vakna nätter på tyska tåg
- ett bad i ett alppanorama i Walensee
- morgonkaffe vid Amsterdams kanaler
- piratparty i Helsingborg
- när Erik spettade sitt finger på fonduekväll
- min vackra latinsal på Katte och tillhörande fenomenala teens
- ett rött dragspel
Sportsligt...
- gåshud via radio i Morgans koloni när Bolt sprang på 9,69
- 6-0-segern mot IFK Malmö men för övrigt mina östliga fotbollsgudars nederlag
- när Ryssland (och Spanien) kickade Sverige i EM
och...
- Obama fever
Personligen var 2008...
- när släkten utökades med en liten solstråle och jag blev faster
- måndagseftermiddagarna i ett ljust klassrum med handelstreorna
- varvad stress och glädje för nytt heltidsjobb
- latinpictionary med språkarna
- Latinfestival i Uppsala på idus Martiae
- vakna nätter på tyska tåg
- ett bad i ett alppanorama i Walensee
- morgonkaffe vid Amsterdams kanaler
- piratparty i Helsingborg
- när Erik spettade sitt finger på fonduekväll
- min vackra latinsal på Katte och tillhörande fenomenala teens
- ett rött dragspel
Sportsligt...
- gåshud via radio i Morgans koloni när Bolt sprang på 9,69
- 6-0-segern mot IFK Malmö men för övrigt mina östliga fotbollsgudars nederlag
- när Ryssland (och Spanien) kickade Sverige i EM
och...
- Obama fever
Bitter men söt
Nyår var rätt bittert. Erik jobbade till klockan tjugotvå så jag tog med lite picnic och körde och hämtade honom. Vi stannade till och tittade på fyrverkerier över Landskrona när Erik plötsligt konstaterade att det där inte imponerade på honom, särskilt inte sedan han sett fyrverkierna vid OS-invigningen i Peking, dem som gick som fotspår över hela stan. "Men de var ju datoranimerade!" sa jag snabbt med blicken mot himlen. "Va?!" säger Erik och jag upptäcker att han inte läst om det där och grämde mig snabbt över att jag dödat den enda illusion min pojkvän hade kvar.
Nåväl, nu börjar ett år med ojämn siffra. Det gillar jag inte. Men jag hoppas att det blir ett bra år ändå.
Gott nytt år!
Nåväl, nu börjar ett år med ojämn siffra. Det gillar jag inte. Men jag hoppas att det blir ett bra år ändå.
Gott nytt år!
But soon there'll be a freeway
Äntligen lite ledighet och en chans att lägga kalendern åt sidan och bara göra allt eller inget. Vad jag vill. 2008 var turbulent, på alla sätt och vis. Ibland behöver man backa några steg för att se objektivt på allt och för att sammanfatta. Då är det gott med några veckors ledighet. Förresten blir det ingen vit jul vilket är fint eftersom jag ska ut på vägarna.
Ständigt nynnande på favoritjulsången av Chris Rea. Driving home for Christmas, with a thousand memories.
Ständigt nynnande på favoritjulsången av Chris Rea. Driving home for Christmas, with a thousand memories.
Io saturnalia!
Den 17:e december 2001 (för exakt 7 år sedan) gick jag fortfarande i gymnasiet. Jag hade en termin kvar, var extremt skoltrött och hade bara ett ämne som jag fortfarande inte var trött på: latin. Just den dagen skrev jag ett (offentligt) dagboksinlägg och det känns så roligt att se tillbaka på det nu.
Det handlar om att jag hade valt att fortsätta med latinet och att ingen förstod varför. Det stred mot min ordning att göra något som inte hade ett klart mål, men jag kunde ju inte välja bort det som kändes rätt. ("Det som stör mig är att när jag äntligen går efter känsla, när jag lämnar de där planerna bakom mig, så tvingas jag ändå motivera varför jag tycker och vill som jag vill.")
"Mamma suckar och ser på mig konstigt.
'Men man kan ju inte bli latinlärare...'
'Nej, kanske inte... Inte så efterfrågat...' inser Gabrielle.
Tystnad.
Gabrielle skiner upp: 'Men man kan skriva läroböcker om latin!'"
Nu har jag avverkat mitt första år som lärare! Nästa år fortsätter jag, kanske på tre olika skolor.
Men först jullov. God jul allihopa! Eller ska jag säga "Io saturnalia!"?
Det handlar om att jag hade valt att fortsätta med latinet och att ingen förstod varför. Det stred mot min ordning att göra något som inte hade ett klart mål, men jag kunde ju inte välja bort det som kändes rätt. ("Det som stör mig är att när jag äntligen går efter känsla, när jag lämnar de där planerna bakom mig, så tvingas jag ändå motivera varför jag tycker och vill som jag vill.")
"Mamma suckar och ser på mig konstigt.
'Men man kan ju inte bli latinlärare...'
'Nej, kanske inte... Inte så efterfrågat...' inser Gabrielle.
Tystnad.
Gabrielle skiner upp: 'Men man kan skriva läroböcker om latin!'"
Nu har jag avverkat mitt första år som lärare! Nästa år fortsätter jag, kanske på tre olika skolor.
Men först jullov. God jul allihopa! Eller ska jag säga "Io saturnalia!"?
Cantemus!
sa jag till mina elever i dag och tänkte att 13 ljuva stämmor skulle klara av att komma igenom luciasången.
Resultatet blev dock som vanligt när man sjunger med klasser och inte drar hela lasset själv (visst försökte jag kraxa fram något själv med min onda hals men det lät vedervärdigt), nämligen ett enda stort skratt blandat med en del latinska ord.
Nåväl, skratta duger.
Och lussesången på latin då, den jag letat efter, går enligt mitt minne så här:
Nox impenetrabilis vadit per domos
Umbra terribilis est nostra comes
Nunc per silentium in casas gentium
vadit Lucia, sancta Lucia
Resultatet blev dock som vanligt när man sjunger med klasser och inte drar hela lasset själv (visst försökte jag kraxa fram något själv med min onda hals men det lät vedervärdigt), nämligen ett enda stort skratt blandat med en del latinska ord.
Nåväl, skratta duger.
Och lussesången på latin då, den jag letat efter, går enligt mitt minne så här:
Nox impenetrabilis vadit per domos
Umbra terribilis est nostra comes
Nunc per silentium in casas gentium
vadit Lucia, sancta Lucia
Sancta
Sanctus;sancta;sanctum betyder helig på latin och heligt är just vad jag anser det vara att spara gamla skolpapper. Jag har kvar so-läxförhör från 1996, i princip alla skolarbeten jag någonsin skrivit, allt sorterat i fina mappar. Men nu när Lucia närmar sig och jag skulle plocka fram min fina latinska text av luciasången så finns den inte att finna någonstans. Jag sjöng den för Eriks släkt för 2-3 år sedan och tydligen hade jag den då (jag fick den av min latinlärare på gymnasiet och sångframträdandet var betydligt senare än det). Men jag förstår inte - vad har jag gjort av den?
Jag har hittat en annan översättning men den jag hade var mycket tacksammare att jobba med med latinelever. Enklare grammatik och ord som går att slå upp. Liselotte har möjligen inte fått en kopia av mig vid något tillfälle? Jag tror att jag lagt upp den i en offentlig dagbok/blogg någon gång men lyckas inte hitta den där heller. Hjälp!??!
Jag har hittat en annan översättning men den jag hade var mycket tacksammare att jobba med med latinelever. Enklare grammatik och ord som går att slå upp. Liselotte har möjligen inte fått en kopia av mig vid något tillfälle? Jag tror att jag lagt upp den i en offentlig dagbok/blogg någon gång men lyckas inte hitta den där heller. Hjälp!??!
Konstigast
Konstigaste samtalet i skolan i dag, med en av skolassistenterna:
- Hej, jag heter Gabrielle, det var jag som mailade dig häromdagen. Jag undrade... (blir avbruten)
- Gabriella? Eller Gabrielle?
- Gabrielle.
- Gabrielle, det är väl ett pojknamn? Eller heter du Gabriella?
- Nej, Gabrielle.
- Gaaabriel är pojknamnet ja?
- Eh ja. Men det var inte därför jag kom hit...
För övrigt har det kommit en till latintjänst att söka på Arbetsförmedlingen. Det här blir femte lärartjänsten i latin som jag söker på ETT år. Latin is the shiiit.
- Hej, jag heter Gabrielle, det var jag som mailade dig häromdagen. Jag undrade... (blir avbruten)
- Gabriella? Eller Gabrielle?
- Gabrielle.
- Gabrielle, det är väl ett pojknamn? Eller heter du Gabriella?
- Nej, Gabrielle.
- Gaaabriel är pojknamnet ja?
- Eh ja. Men det var inte därför jag kom hit...
För övrigt har det kommit en till latintjänst att söka på Arbetsförmedlingen. Det här blir femte lärartjänsten i latin som jag söker på ETT år. Latin is the shiiit.
Nives
Nu är det snö i Lund igen. När man jobbar på en skola med enorma fönster är man tacksam för varje liten ljusglimt på himlen. Det blir så där ögontårandevackert på Katedralskolans innergård.
Och för att fortsätta på samma tema - att hitta ljusglimtar i tillvaron - så går nog inget upp emot att sätta sig ner öga mot öga med tonåringar och fråga "Hur tycker du din första termin som latinstudent har varit?" då man upptäcker de riktiga fantasterna som svarar med leende från ena örat till nästa "Jätteroligt!!!" eller "Jag hade höga förväntningar men det har till och med varit ännu intressantare och roligare än jag trodde!".
Då tåras ögat ytterligare och mina pedagogiska batterier får sig en laddning som heter duga. The only way is up!
Och för att fortsätta på samma tema - att hitta ljusglimtar i tillvaron - så går nog inget upp emot att sätta sig ner öga mot öga med tonåringar och fråga "Hur tycker du din första termin som latinstudent har varit?" då man upptäcker de riktiga fantasterna som svarar med leende från ena örat till nästa "Jätteroligt!!!" eller "Jag hade höga förväntningar men det har till och med varit ännu intressantare och roligare än jag trodde!".
Då tåras ögat ytterligare och mina pedagogiska batterier får sig en laddning som heter duga. The only way is up!
Veckans prestation är...
... att jag har fått mina två svenskelever att börja läsa en roman. Och de som nämnde att de knappt läst en bok innan i sina liv. I'm one proud teacher.
Boken är fotbollshistorien "I skuggan av San Siro" av Martin Bengtsson. Lätt att komma igenom men samtidigt mycket att diskutera. Dessutom har jag fått chansen att kalla en av elevernas favoritlag (HIF) för Öster 2. Det är kul.
Boken är fotbollshistorien "I skuggan av San Siro" av Martin Bengtsson. Lätt att komma igenom men samtidigt mycket att diskutera. Dessutom har jag fått chansen att kalla en av elevernas favoritlag (HIF) för Öster 2. Det är kul.
Uppdatering
Jag har ett dragspel. Jag har pengar. Förra månaden tjänade jag ihop hela 9000:- netto på att jobba 60% av en heltidstjänst med mitt favoritämne. Det räcker helt klart till hyran.
Dessutom söker nu Spyken en (vikarierande) latinlärare. Vad sjutton hände med det där ämnet (svenska) jag läste bara för att jag verkligen skulle få jobb? Jag bor ju i Sverige där man talar svenska. Det är förvirrande.
För övrigt, nämnde jag att jag har ett dragspel? Trots förkylningen leker livet lite mer än innan.
Dessutom söker nu Spyken en (vikarierande) latinlärare. Vad sjutton hände med det där ämnet (svenska) jag läste bara för att jag verkligen skulle få jobb? Jag bor ju i Sverige där man talar svenska. Det är förvirrande.
För övrigt, nämnde jag att jag har ett dragspel? Trots förkylningen leker livet lite mer än innan.
Önskelistan inför födelsedan
* Pengar
* Ett dragspel
* Ett heltidsjobb på en (1) skola
* Ett dragspel
* Ett heltidsjobb på en (1) skola
Mardrömmen
Jag drömde mardrömmar om Kalmar FF i natt. Säger det allt om mina känslor just nu? Jag har fått bärga mig eftersom min kollega är kalmarit och jag försöker spela sympatisk.
Det som får mig att inte vara bitter är att jag vet att det finns de som växt upp med KFF, alltid hejat på dem, alltid väntat på guldet, hela sina liv. Stöttat sitt lag i motgång och medgång. Precis som jag gjort med Öster. Att de får uppleva detta nu är fint.
Att jag får vänta i resten av mitt liv är mindre fint.
Det som får mig att inte vara bitter är att jag vet att det finns de som växt upp med KFF, alltid hejat på dem, alltid väntat på guldet, hela sina liv. Stöttat sitt lag i motgång och medgång. Precis som jag gjort med Öster. Att de får uppleva detta nu är fint.
Att jag får vänta i resten av mitt liv är mindre fint.
Jag och min knöl
I dag var jag och min knöl hos knöldoktorn. Jag har haft mitt lilla ganglion i ungefär ett år och det har varit rätt knölkul att följa knölens variation i storlek under året. Dessutom är nog knöl svenska språkets roligaste ord.
Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.
Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.
Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.
Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.
Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.
Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.
Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.
Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.
Nu kommer mörkret
Höstlovet avnjöts, lades till handlingarna och så började skolan igen. Förändringar sedan sist jag skrev (ja jag vet, det blir inte så ofta) är att det numera är mörkt ute när jag går upp och att jag nu kan använda stickade tröjor utan att svettas sönder. Id est senhösten/vintern har kommit. Hela lovet gick åt till att ta mig upp ur den djupa grop som jag själv försatte mig i när jag började strössla pessismism över hela tillvaron. Jag har inte riktigt kommit upp än får jag erkänna; jag lever fortfarande i tron att jag varenda sekund av det kommande halvåret ska skaka tänder och huttra i en konstant svensk solförmörkelse där det ena ljuset kommer från en tv-apparat som visar ishockey. Helvetet självt!
Därefter blir det vår och då kanske jag vaknar upp igen. Då börjar fotbollen igen och jag får återigen se Öster möta lag som Anadolu och Skärhamn och Huskvarna eftersom det tydligen är värsta sisyfosarbetet att försöka slå Jönköping södra.
En liten positiv sak som jag ändå kan komma på med månaden november är att jag fyller år (den 18:e) och att jag fortfarande inte är lastgammal. Det blir jag inte förrän nästa år.
Därefter blir det vår och då kanske jag vaknar upp igen. Då börjar fotbollen igen och jag får återigen se Öster möta lag som Anadolu och Skärhamn och Huskvarna eftersom det tydligen är värsta sisyfosarbetet att försöka slå Jönköping södra.
En liten positiv sak som jag ändå kan komma på med månaden november är att jag fyller år (den 18:e) och att jag fortfarande inte är lastgammal. Det blir jag inte förrän nästa år.
Lärare på riktigt
I lärarrummet.
Kollega 1: Gabrielle, du är hemskt välkommen till ungdomsbokcirkeln i eftermiddag. Men vi blir inte så många, så det blir ingen fika.
Jag: Men då är det väl ingen idé att komma?!
(Alla stirrar på mig.)
Kollega 2: Äntligen låter du som en riktig lärare!
Kollega 1: Gabrielle, du är hemskt välkommen till ungdomsbokcirkeln i eftermiddag. Men vi blir inte så många, så det blir ingen fika.
Jag: Men då är det väl ingen idé att komma?!
(Alla stirrar på mig.)
Kollega 2: Äntligen låter du som en riktig lärare!
I love teens
Tog mig upp innan solen i dag, allt för en elev som fått en extrachans att skriva prov. Lund var disigt och kallt, mina ögon lätt igentäppta av morgongrus och trötthet. Eleven kom inte och jag hade plötsligt en sysslolös fredag framför mig redan vid halv nio på morgonen. Men vem kan bli irriterad på förvirrade tonåringar när man går till skolans aula, där teensen satt ihop ett FN-dags-firande och sjöng "What a wonderful world" och "What's going on" med såna änglaröster att jag fick tårar i ögonen.
Musiksamlingar i skolor - I love. Jag längtar redan till lucia.
Musiksamlingar i skolor - I love. Jag längtar redan till lucia.
