Det var bättre förr
Blev i dag uppsökt av en kollega som undrade vad det stod i en avliden släktings dödsannons. Det var nämligen latin och lydde "illud melius antea"! Konstigt, tyckte vi båda efter att jag översatt det.
Känslan säger mig också att latinet låter stolpigt. Har jag fel?
Praeterea - september månad är fortfarande inte slut!!
Känslan säger mig också att latinet låter stolpigt. Har jag fel?
Praeterea - september månad är fortfarande inte slut!!
Latindidaktik
På lärarutbildningen får man läsa didaktik i sina valda ämnen. Jag gick förståeligt nog på svenskdidaktiken i avsaknad av didaktik i klassiska språk (och avsaknad av latinister överhuvudtaget). Nu när jag ser tillbaka på det önskar jag trots allt att jag hade gått både på svenskdidaktiken och på didaktiken för moderna språk. Jag kanske hade kunnat dra nytta av det, eftersom jag ofta sitter konfunderad över hur jag ska gå tillväga när jag lär ut.
Den latinska grammatiken är rätt tung - även om den är logisk - och är inte speciell populär bland eleverna. Dock kan jag inte föreställa mig att bortse helt från den, så mitt största frågetecken är hur pass mycket den ska övas in. Det är ju inte förståelsen av grammatiken som ger förståelse för språket latin men jag ser det som en förutsättning. Man måste ju ha en genialisk språkkänsla för att kunna läsa latin utan att vara insatt i grammatiken. Då går det ju inte ens att slå upp orden!
Jag uppmanar eventuella läsare som är latinlärare att höra av sig, så att jag får någon att prata med. Vi kan diskutera upphetsande ämnen som om det är bäst att introducera ny grammatik före läsandet av texten (där grammatiken kommer till liv) eller tvärtom. Eller om man bör få eleverna att rabbla böjningsmönster eller om de bara ska känna igen dem.
Jag tror att latinlärare gör väldigt olika, precis som i alla ämnen, trots att kursplanen är densamma. Vissa lärare är grammatikfreaks och släpper inte eleverna förrän de kan hic haec hoc som ett rinnande vatten. (Så hade jag varit om jag inte hade lagt band på mig själv) Vissa lärare nämner knappt grammatiken mer än det absolut nödvändigaste utan arbetar nästan enbart med översättning av latinsk text. Ett av kursmålen för Latin A är att "ha elementära kunskaper om latinsk formlära" och för Latin B att "ha insikter i latinets kasusanvändning och verbsystem samt några syntaktiska strukturer". Det tolkar jag som att man inte måste vara något grammatiskt snille för att klara latinkurserna med bravur, men ändå får jag det om och om igen bevisat att de som har koll på grammatiken även har koll på språket.
Hur gör själv jag då? Jag försöker mig på en variation. Oftast hoppar vi rakt in i texten och översätter direkt utan att tjata om vad för konstiga former som komma skall, men ibland övar vi det grammatiska, exempelvis verbböjningar, innan vi läser texten. Ett moment som jag inte kommer sluta med, även om folk har ifrågasatt det från höger och vänster, är att översätta från svenska till latin. Om man väl ska förstå språket i grunden kan man lika gärna öva på det sättet, tycker jag. Någon snusförnuftig sa att "Min åsikt är att man lär sig latin blott för att kunna läsa antika texter" - jo men kära du, det har jag förståelse för att du tycker, men frågan är ju hur man ska lära sig att läsa? Att vara aktiv och att själv producera något, hur tafatt och simpelt det än kan bli, gör att man ser språket från en annan vinkel. Dessutom är det roligt (också något som sticker i folks ögon, latin ska inte vara roligt! duh! bittra idioter!) och därmed väldigt lätt - eleverna får lika många om inte fler aha-upplevelser än om de bara stirrar sig blinda på lärobokens texter.
Det bara snurrar. Bara för det har jag börjat rota i dvd-lådorna för att ta en paus från allt vad textläsning och grammatik heter. I morgon ska vi se dokumentärer, enbart!
Den latinska grammatiken är rätt tung - även om den är logisk - och är inte speciell populär bland eleverna. Dock kan jag inte föreställa mig att bortse helt från den, så mitt största frågetecken är hur pass mycket den ska övas in. Det är ju inte förståelsen av grammatiken som ger förståelse för språket latin men jag ser det som en förutsättning. Man måste ju ha en genialisk språkkänsla för att kunna läsa latin utan att vara insatt i grammatiken. Då går det ju inte ens att slå upp orden!
Jag uppmanar eventuella läsare som är latinlärare att höra av sig, så att jag får någon att prata med. Vi kan diskutera upphetsande ämnen som om det är bäst att introducera ny grammatik före läsandet av texten (där grammatiken kommer till liv) eller tvärtom. Eller om man bör få eleverna att rabbla böjningsmönster eller om de bara ska känna igen dem.
Jag tror att latinlärare gör väldigt olika, precis som i alla ämnen, trots att kursplanen är densamma. Vissa lärare är grammatikfreaks och släpper inte eleverna förrän de kan hic haec hoc som ett rinnande vatten. (Så hade jag varit om jag inte hade lagt band på mig själv) Vissa lärare nämner knappt grammatiken mer än det absolut nödvändigaste utan arbetar nästan enbart med översättning av latinsk text. Ett av kursmålen för Latin A är att "ha elementära kunskaper om latinsk formlära" och för Latin B att "ha insikter i latinets kasusanvändning och verbsystem samt några syntaktiska strukturer". Det tolkar jag som att man inte måste vara något grammatiskt snille för att klara latinkurserna med bravur, men ändå får jag det om och om igen bevisat att de som har koll på grammatiken även har koll på språket.
Hur gör själv jag då? Jag försöker mig på en variation. Oftast hoppar vi rakt in i texten och översätter direkt utan att tjata om vad för konstiga former som komma skall, men ibland övar vi det grammatiska, exempelvis verbböjningar, innan vi läser texten. Ett moment som jag inte kommer sluta med, även om folk har ifrågasatt det från höger och vänster, är att översätta från svenska till latin. Om man väl ska förstå språket i grunden kan man lika gärna öva på det sättet, tycker jag. Någon snusförnuftig sa att "Min åsikt är att man lär sig latin blott för att kunna läsa antika texter" - jo men kära du, det har jag förståelse för att du tycker, men frågan är ju hur man ska lära sig att läsa? Att vara aktiv och att själv producera något, hur tafatt och simpelt det än kan bli, gör att man ser språket från en annan vinkel. Dessutom är det roligt (också något som sticker i folks ögon, latin ska inte vara roligt! duh! bittra idioter!) och därmed väldigt lätt - eleverna får lika många om inte fler aha-upplevelser än om de bara stirrar sig blinda på lärobokens texter.
Det bara snurrar. Bara för det har jag börjat rota i dvd-lådorna för att ta en paus från allt vad textläsning och grammatik heter. I morgon ska vi se dokumentärer, enbart!
Längsta månaden någonsin?
Är inte den här månaden väldigt lång? Jag tycker september har hållt på i en evighet nu. När ska denna sommar-övergår-till-höst-månad ta slut egentligen? Inte den här veckan ens, utan nästa. Jag fattar ingenting. Mitt huvud är redan i slutet av oktober.
Stafvning
Stavning har alltid varit mitt ess i ärmen, min absolut starkaste punkt på språkområdet. Det är inte så konstigt. Jag är sjukligt besatt av ord och av hur de ser ut. Det är absolut inget att vara stolt över. Man borde vara besatt av hur ord låter eller hur de skapar en helhet - text - som kan påverka någon vid läsandet. Men jag får alltid tampas med min ordbesatthet som alltså tar mig ner på rena bokstavsnivån. Mina elever lär vara sååå trötta på det.
Mitt tidigaste stavningsminne var diktamen i skolan. Jag gjorde aldrig fel. Förutom en gång. Det var ordet "noggrant" (som jag fortfarande kan ha problem med) där g:na blev ett för litet vill jag minnas. Mamma har en liknande historia där hon förbannade sig själv hela vägen hem från skolan för att hon hade lyckats stava ett ord fel. Jag kan ibland i princip ögna mig igenom en text och om något är felstavat så lyser det som att det är rödmarkerat. Kanske borde jag testa på en karriär som korrekturläsare i stället för lärare?
Men nu har något hänt som får mig litet ur spel. När jag står framme vid tavlan är mitt stavningssinne totalt utraderat. Jag vet inte varför, kanske för att allt måste gå så snabbt och att jag fokuserar mer på alla små söta elever som jag har framför mig, för när jag skriver på tavlan så kan alla möjliga stavningar av ord förekomma. Senast var det engelska "fabulous" som jag hade problem med och stod och velade med framför hela elevskaran. (Varför skrev jag det då? Jo, det är ju ett lånord från latinets "fabula" så klart..) Slarvfel är lika vanligt (men det gör jag överallt, inte minst här på bloggen) och det senaste exemplet var när jag skrev "dödöde" i stället för "dödade", men det kunde jag lätt skämta bort med att det är ett nyord. Och visst fanns det många romare som hade ett dödöde. Alla faktiskt.
Mitt tidigaste stavningsminne var diktamen i skolan. Jag gjorde aldrig fel. Förutom en gång. Det var ordet "noggrant" (som jag fortfarande kan ha problem med) där g:na blev ett för litet vill jag minnas. Mamma har en liknande historia där hon förbannade sig själv hela vägen hem från skolan för att hon hade lyckats stava ett ord fel. Jag kan ibland i princip ögna mig igenom en text och om något är felstavat så lyser det som att det är rödmarkerat. Kanske borde jag testa på en karriär som korrekturläsare i stället för lärare?
Men nu har något hänt som får mig litet ur spel. När jag står framme vid tavlan är mitt stavningssinne totalt utraderat. Jag vet inte varför, kanske för att allt måste gå så snabbt och att jag fokuserar mer på alla små söta elever som jag har framför mig, för när jag skriver på tavlan så kan alla möjliga stavningar av ord förekomma. Senast var det engelska "fabulous" som jag hade problem med och stod och velade med framför hela elevskaran. (Varför skrev jag det då? Jo, det är ju ett lånord från latinets "fabula" så klart..) Slarvfel är lika vanligt (men det gör jag överallt, inte minst här på bloggen) och det senaste exemplet var när jag skrev "dödöde" i stället för "dödade", men det kunde jag lätt skämta bort med att det är ett nyord. Och visst fanns det många romare som hade ett dödöde. Alla faktiskt.
Öst är öst
Jag gjorde en ny upptäckt i dag. Om man söker på Östers IF på Youtube får man upp väldigt många träffar. Bland annat kan man se ett sammandrag av den senaste 4-0-vinsten mot FC Trollhättan, toppmötet i division ett södra. Öster har vunnit alla matcher jag sett i år vilket jag har tolkat som att jag måste finnas på plats för att de ska vinna. Det kan ju också bero på att jag är van vid bättre motstånd, eftersom jag föddes under en period då Östers IF var ett av Sveriges absolut topplag (alltså, det är de fortfarande, bara att det inte syns i tabellen riktigt), och att de aldrig varit så långt ner i divisionerna som nu, så länge som jag funnits till.
Det kan i alla fall vara värt en titt, inte bara på grund av toppfotboll utan för att man även får höra hejarklackens småländska gnäll som "Han snubblar på sin egen röv" och se Trollhättans åttamannaklack. Och i bitterheten över att fotbollssäsongen snart är över så kan man glädjas över detta, då divisionettfotbollen i alla fall är bättre än vilken hockeymatch i världen. Och: Vi är tillbaka!
Toppmötet!
Det kan i alla fall vara värt en titt, inte bara på grund av toppfotboll utan för att man även får höra hejarklackens småländska gnäll som "Han snubblar på sin egen röv" och se Trollhättans åttamannaklack. Och i bitterheten över att fotbollssäsongen snart är över så kan man glädjas över detta, då divisionettfotbollen i alla fall är bättre än vilken hockeymatch i världen. Och: Vi är tillbaka!
Toppmötet!
Docendo discimus
Sommar har blivit höst - lata dagar i sängen har blivit mindre lata dagar bland eleverna. Det är första gången jag själv får sätta igång undervisning i Latin A (och B, och senare C! wiih!), i våras fick jag ju "bara" avsluta redan påbörjade kurser. Utmaningen är därför något större, eftersom jag måste sålla i allt som kan tillhöra en introduktion av ett nytt ämne. Jag vill ju möta de förväntningar som finns bland vissa elever, men även väcka lust bland de elever som inte har några direkta förväntningar.
Det gäller att inte vara för ivrig. Man kan inte hinna med allt på den första lektionen. Jag valde att försöka ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper och diskutera vad de vill dra för nytta av studera det. Jag nämnde att kursen är väldigt varierande och har en otrolig ämnesbredd, och vi kom in på släktskapet mellan olika indoeuropeiska språk vilket alltid leder till intressanta personliga reflektioner då vissa elever är tvåspråkiga och då alla studerar åtminstone fyra språk för tillfället. Därefter gick jag direkt över till själva språket latin, eftersom jag är övertygad om att det är bra rent pedagogiskt att direkt dyka ner i ämnets kärna. T.ex. har vi översatt text och kända citat och övat oss i att hälsa på latin. I en grupp möttes jag av en elevs besvikelse över att vi inte ska lära oss att tala latin - "Jag kan inte släppa det", förklarade hon - och jag försökte ömsom förklara att vi visst kan beröra talat latin och öva oss så smått i det, ömsom snällt ifrågasätta varför hon så gärna ville kunna det. Nyttan alltså. Nyttan.
I går började jag introducera kasussystemet i samma grupp, men gjorde det i en minivariant. Jag spaltade alltså inte upp alla mönster som finns direkt utan gav en översiktlig bild med ett fåtal exempel. Eleverna fattade, det märkte jag, men jag led lite med dem när de satt med övningsuppgifterna och jag frågade om de hängde med, "Jo, jag förstår, men det tar tid..." sa en tyst tjej i gruppen. Oh, get used to it, girl, ville jag säga.
Fördelen med latinet i gymnasieundervisningen är att man alltid kan lägga grammatiken lite åt sidan när det blir för tungt och fortsätta med någon skojig myt, ge inspirerande boktips, diskutera antik kultur eller se likheter med andra språk. Om inte det ena funkar just för dagen så funkar säkert det andra. Den främsta fördelen är ändå att intresset alltid finns där och det ska nog alla latinister vara glada för. Vi får alltid försvara vårt ämne för att det inte är användbart eller nyttigt nog, men likväl är människor nästan alltid intresserade. Vad beror det på? Är det samma mystik som får folk att vilja tatuera in fraser på latin utan att aldrig ens ha tagit ett ord på latin i mun? Är det okunskap om ämnet som får dem att vilja veta mer? Eller så är det bara ett bevis på att ämnet spelar roll på riktigt.
Hursomhaver - jag har kommit igång, mina elever har kommit igång och i en värld som kantas av många tråkigheter så är detta min stora lycka.
Det gäller att inte vara för ivrig. Man kan inte hinna med allt på den första lektionen. Jag valde att försöka ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper och diskutera vad de vill dra för nytta av studera det. Jag nämnde att kursen är väldigt varierande och har en otrolig ämnesbredd, och vi kom in på släktskapet mellan olika indoeuropeiska språk vilket alltid leder till intressanta personliga reflektioner då vissa elever är tvåspråkiga och då alla studerar åtminstone fyra språk för tillfället. Därefter gick jag direkt över till själva språket latin, eftersom jag är övertygad om att det är bra rent pedagogiskt att direkt dyka ner i ämnets kärna. T.ex. har vi översatt text och kända citat och övat oss i att hälsa på latin. I en grupp möttes jag av en elevs besvikelse över att vi inte ska lära oss att tala latin - "Jag kan inte släppa det", förklarade hon - och jag försökte ömsom förklara att vi visst kan beröra talat latin och öva oss så smått i det, ömsom snällt ifrågasätta varför hon så gärna ville kunna det. Nyttan alltså. Nyttan.
I går började jag introducera kasussystemet i samma grupp, men gjorde det i en minivariant. Jag spaltade alltså inte upp alla mönster som finns direkt utan gav en översiktlig bild med ett fåtal exempel. Eleverna fattade, det märkte jag, men jag led lite med dem när de satt med övningsuppgifterna och jag frågade om de hängde med, "Jo, jag förstår, men det tar tid..." sa en tyst tjej i gruppen. Oh, get used to it, girl, ville jag säga.
Fördelen med latinet i gymnasieundervisningen är att man alltid kan lägga grammatiken lite åt sidan när det blir för tungt och fortsätta med någon skojig myt, ge inspirerande boktips, diskutera antik kultur eller se likheter med andra språk. Om inte det ena funkar just för dagen så funkar säkert det andra. Den främsta fördelen är ändå att intresset alltid finns där och det ska nog alla latinister vara glada för. Vi får alltid försvara vårt ämne för att det inte är användbart eller nyttigt nog, men likväl är människor nästan alltid intresserade. Vad beror det på? Är det samma mystik som får folk att vilja tatuera in fraser på latin utan att aldrig ens ha tagit ett ord på latin i mun? Är det okunskap om ämnet som får dem att vilja veta mer? Eller så är det bara ett bevis på att ämnet spelar roll på riktigt.
Hursomhaver - jag har kommit igång, mina elever har kommit igång och i en värld som kantas av många tråkigheter så är detta min stora lycka.