Gabrielle

Förra veckans måndag, minns jag nu, gick Erik upp tidigt och frågade "När börjar du i dag?". "Nästa måndag" svarade jag då lite kaxigt. I morse fanns det ingen kaxighet whatsoever i själen, då Erik kunde gotta sig i duntäcket medan jag fick köra mitt vanliga chockvakningstrick: kalldusch och botten upp med kaffekoppen.

Flera gånger i veckan är det någon kollega eller någon bekant som frågar hur det går för mig på jobbet och jag brukar bara svara att det rullar på bra. Men egentligen är det är rätt svår fråga. Kanske borde man ställa den till eleverna i stället, eller sätta in en utomstående som kan granska mig. Enligt vad jag tror så gör det ju just det jag svarar: rullar på. Tiden går och vi får saker gjorda och jag har planerat in prov och vissa elever jobbar på bra medan andra jobbar på mindre bra. Jag vet liksom inte med vilken måttstock jag ska mäta mig.

Jag kan ju bara svara enligt hur jag upplever det och det är att jag trivs, att det känns som att jag gör nytta och att jag tycker det är roligt. Svaret på hur det egentligen går får jag ju först senare: i utvärderingar, vid provresultat (till viss del) och när jag kan sammanfatta kurserna.

Något annat som rullar på riktigt bra just nu är min kroppshydda. Den har fått rejält med fett och socker under hela lovet, något smarrigt dagligen, och jag känner mig ganska däst. Min plan var ju att hinna med ALLT under lovet, inklusive daglig motion och minst ett par riktiga träningspass. Det blev tyvärr inte så. Det som hanns med var en del arbete men framför allt en hemskt massa soffliggande och sömn varvat med resor till Växjö, Helsingborg och Landskrona.

Men det är ju bara tre veckor till påsklovet...

Dagen innan alla hjärtans dag och jag lyckades äntligen komma in på mitt självklara tema för veckan, kärlek, under min slogan "Amor omnibus!". Jag satt i morse och väntade på att latinarna skulle komma till förmiddagslektionen och när ingen hade kommit efter fem minuter började jag ana ugglor i mossen. Det visade sig att jag hade missat att kolla elevernas skrivschema och att de hade examination i ett annat ämne i dag, så det blev ingen lektion. I stället klippte och klistrade jag ihop ett kärlekscollage att hänga upp på latinanslagstavlan. Det hade formen av ett, så klart, stort rött hjärta. Jag brukar inte se att någon stannar upp vid anslagstavlan men i dag såg jag genast några intresserade elever (som ej läser latin) som jag genast hoppade på och bombade med latinska fraser. Eftermiddagslektionen blev i alla fall av som vanligt och efter lite (läs mycket) futurumtragglande blev det klippa och klistra även för eleverna, som fick skriva alla hjärtans dag-kort på latin. Därefter började jag gulla lite med ett barnbarn till en kollega, en åtta månader gammal skönhet som tittade undrande på mig med sina enorma blå ögon. En riktig dagisdag alltså!

En dag till på jobbet, sen har jag mitt första sportlov på 6 år.

Jag kommer till nya insikter varje dag i det här underbara yrket. Dagens insikter är följande:

* En lektion går alltid bättre när man är positiv, även mot de som är sura och bråkiga.

* Om man ställer in sig på att man - bannemej - ska göra eleverna intresserade så går det!

* Det bästa man kan göra när eleverna kommer in i klassrummet är att se alla i ögonen och säga hej till varje elev (ännu bättre om man står i dörren).

* Att koppla dåtida litteratur till nutida litteratur eller till och med till TV-program = always a winner! (I dag kopplingen mellan Crusoe och Lost och Expedition Robinson).

* Ärlighet (fast med en liten snurr ibland) varar alltid längst! "Alltså, jag vet att den här stencilen (där ni ska fylla i latinska verb i samtliga konjugationers böjningar i alla personer i singular och plural i presens, imperfekt och futurum) ser urtråkig ut men sånt här måste man göra ibland bara, ni kommer vara överlyckliga när ni är klara!"

Detta varvat med förra veckans insikter om att
* jag inte måste bli arg på eller säga till alla som väljer att inte arbeta på lektionerna och att

* eleverna alltid ska ta sitt eget ansvar (jag ska inte ta det åt dem)

gjorde den här måndagen riktigt lyckad. Så låt oss alltså glädjas.

Rubriken nedklottrad med förhoppning om att det inte ska bli en profetia. I dag har nämligen varit en typisk jobbig måndag med undantag från det snälla solskenet som kom fram under eftermiddagen.

Tvingade mig upp strax efter 6 och kände mig som en riktig zombie. Såna här morgnar vill man vara elev och inte lärare, tänkte jag. Det tänkte tydligen många av mina elever också. Och som vanligt känns det som att det är mitt fel att eleverna pratar, att det handlar om oförmåga att engagera eller att få tyst på alla. Delvis är det väl det, men vem orkar tjata tjugo gånger på någon som bara ger en nedlåtande blick tillbaka? (Alltså jag vet att man inte får säga så som lärare, men jag har bara lust att skrika att vafan gå då ut härifrån om det inte duger och så får du ett fett underkänt i betyg! men läraren ska ju vara solidariteten själv förstås.) Så dagen fullföljdes med stök och bråk och svammel och jag har tappat tålamodet hur många gånger som helst.

Lärare ska inte bli irriterade. De ska snällt tacka och ta emot när man blir utkastad från sitt kontor för att väggen ska byggas om. Så i dag har jag fått bära på tre ton böcker och ytterkläder över halva Eslöv och för varje meter blev min blick lite kyligare och min ton lite grinigare. "Jag är hemlös" beklagade jag mig för alla kollegor jag stötte på och insåg i sekunden jag uttalade "hemlös" att jag lider av i-landsproblem de luxe.

Så är det vissa dagar och i synnerhet på måndagar. I morgon har jag bestämt att både jag och elever ska vakna till solsken och fågelkvitter.