Gabrielle

I dag har jag varit och handlat kläder. Rätt mycket kläder till och med. Men som vanligt när jag går och handlar (vad det än är - en tröja, ett paket mjölk, en blomma, linser) så får jag en sorts ångerkänsla efteråt, kanske är det bara för att jag är så förbannat snål att den egenskapen vinner över allt annat. Jag försökte hela tiden förklara för mig själv att det inte är fel att köpa sig ett par nya träningsbyxor när man tränar 3-4 gånger i veckan och har haft samma i minst 4 år (grannen har lagat dragkedjan en gång och de är minst en storlek för stora numera). Och så köpte jag jeans och där blir jag ju aldrig nöjd heller, jag älskade färgen och modellen men jag vet ju att jag borde satsa på stretch i stället men äh. Mina shoppingrundor börjar alltid med största entusiasm och slutar antingen (om jag inte köpt något) med besvikelse över mig själv för att jag inte hittat något och för att jag inte klarar av att unna mig nåt eller (om jag köpt något) med ånger och tvivel för att jag vet att pengarna är borta och har en känsla av att allt jag köpt är skräp. Gaaah, jag är så eländigt tradig...

Nåväl, kanske kan jag glädja mig åt plaggen senare. Jag är verkligen en kass existentialist - jag borde göra mina val och stå för dem och inte gå runt och ångra mig. Samtidigt har jag sånt förskräckligt ha-begär. Jag tror jag är stöpt i en rånarform. Min moral är ju faktiskt inte speciellt hög heller.

I vilket fall så har veckan inte bjudit på mycket i skolväg. Jag kände att det var dags att ta den där lediga, slappa veckan som jag så har längtat efter. Jag har sysslat med smågrejer men egentligen inget särskilt. Har tränat rätt mycket, ätit rätt mycket pepparkakor, godis och lussekatter (som jag själv bakade - mmmmm) och agerat husmor på bästa möjliga vis. Om jag inte passar som inbrottstjuv så skulle jag lätt kunna bli husmor. När jag bodde hemma så blev alla degar och smetar jag rörde vid förstörda, nu är det nästan tvärtom. Lussekatterna var helt brandgula efter de hade gräddats och även om jag bara slängde ihop tårtan så blev den toppen.

I kväll blir det reggaekväll på Mejeriet med många inbjudna vänner. So long!

I dag fick jag gröt och te (Erik är så duktig som följer mina nyttighetsprinciper), presenter och sång i sängen och därefter låg vi och drog oss i över en timme framför Nyhetsmorgon. Kom att tänka på att jag har längtat efter att fylla år på en fredag i all evighet (vad blir det? 6-7-8 år?) eftersom jag älskar fredagar, men nu när det äntligen händer så har jag givetvis tenta dagen efter. Så Gabrielle får hela sig nykter och lägga sig tidigt. Fast det kanske blir ett litet glas vin ändå till maten i kväll.

Har suttit försjunken i svensk lyrik och fastnat totalt för Werner Aspenström. Han är nog min nya idol. Förvisso faller jag lätt för det enkla (hey, bra läraregenskap) men jag hittade mig själv lite grann i "Ikaros och gossen Gråsten". Och så innehåller den siffror vilket jag har en löjlig fallenhet för. Jag vill alltid inleda texter med siffror. Dessutom är den så skönt optimistiskt efter min lilla Strindberg/Stäppvargen-kris.

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd - såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.
(Werner Aspenström)

Det känns ganska stabilt med pluggandet. Jag ska iväg och svänga kroppen på Gerdahallen och därefter gå en runda på stan bland antikvariat och fredagsruschen.

Det är tentavecka vilket har känts minimalt engagerande och i största grad plågsamt. Särskilt för att jag inte riktigt har vetat vad jag behöver (och orkar) läsa och inte vetat om jag ska gå den säkra vägen, softa lite och få ett G eller om jag ska satsa på ett VG (och därmed kunna gå den säkra vägen senare). Det brukar alltid mynna ut i "Det får gå som det går" så det får det väl helt enkelt.

I dag har jag i alla fall suttit med Anna och Johanna hela dagen på SOL, ända från 9 till 17.30 (förutom finlunch på Tegners) och det var bara bäst. Vi kunde samspela våra tre hjärnor till att få allt att funka - för jag lovar att det inte hade gått hälften så bra om jag suttit där själv. Å, de är så skönt enkla också... Vi varvade Kafka med Top model, existentialism med hälsosnack, svensk lyrisk modernism med respektives nostalgi över gymnasietiden... fast mest av allt blev det litteraturdiskussion faktiskt ändå. Jag förstår inte hur det gick till men tillsammans lyckades vi faktiskt göra tolkningar av verk som bara har varit blahablaha för mig innan. Bäst!

Snart är det över, snart kan jag lämna in alla böcker och fokusera om. Jag blickar framåt med tillförsikt, precis som Majakovskij.

Det har blivit mycket frågesport de två senaste dagarna vilket har fått mitt ego att krympa totalt. Jag är i och för sig bara 22 (tja, 21 år och 360 dar) men jag brukar ändå ha rätt god tilltro till min allmänbildning. Så är i alla fall inte fallet längre. Det känns rentav som jag har blivit sämre på det hela på sistone - kan det vara så? Många svar ligger liksom på tungan men går inte att spotta ut.

Det började i går när Erik och jag bröt tristessen med att spela två omgånger TP. Erik vann bägge. Jag fick sammanlagt två tårtbitar = nästan för pinsamt för att nämnas. Jag fick bland annat frågan om vilket lag Olle Nordin var ledare för då han fick sparken efter VM-fiaskot. Mitt vinberusade sinne resonerade så här "Mmm.. han fick sparken i fotbolls-VM -90.. Men vilket lag var han tränare för? Äh, det kanske var något italienskt men jag säger AIK." HALLÅÅÅ!???!!! Det är verkligen på väg utför! Ja, jag fick i alla fall rätt för att jag visste att Estonia-överlevaren som skrivit en bok hette Kent i förnamn, trots att jag inte kunde efternamnet.

Nu i kväll har jag frossat i TV-frågesporter. Postkodmiljonären var lätt som en plätt. Jag kunde till och med "Kräftor kräva dessa drycker"-frågan. Jojomen. När sedan På spåret började så kände jag mig som en sämre variant av Tomas Ravelli, jag kunde nog svaret på två frågor sammanlagt. Var var språkfrågorna? Och när det väl kom en litteraturfråga så gällde den givetvis Henning Mankell! Ursäkta, men deckarskit är bara pinsamt att kunna ändå. Sen såg jag Popcorn vilket också fick mig att tvivla på mig själv. Stefan Holm är ändå bara 29 år och verkar kunna allt.

Nåväl, vem bryr sig.. Jag tror jag ska börja specialisera mig på vissa områden, till exempel nobelpristagare i litteratur, Pär Lagerkvist-romaner och OS-städer. Där är jag på rätt god väg redan så det borde väl funka. Och bara så ni vet så tycker jag ändå det är viktigast att vara rar och snäll.

Nej, klockan är festdags men sånt är det inte tid för när man heter Gabrielle. Jag får ägna resten av kvällen åt lite 1900-talsdramatik och Marcel Proust. God natt.

Humöret har varit lite sisådär hela den här terminen tycker jag. Känns inte som jag riktigt kommit på stadig mark än efter flytten, som att Erik och jag som enhet tog i alldeles för mycket (och det var inte bara flytten, det hände så himla mycket under den perioden över huvudtaget), och sen inte kunde landa. Det har varit konstigt att ångest och vånda (och stress) inte alls har berott på skolarbete eller hälso-tränings-noja utan på tankar om livet, sakers förgänglighet, på existensen.

Och det sitter fortfarande i och är svårt att släppa, delvis på grund av alla poeter, tänkare, författare. "Har läst dikter så han blett snurrig", det är ungefär så.

Ja, i vilket fall så har den här dagen varit en skön avkoppling från allt tankesurr. Har varit på Pauls sista föreläsning (vilket i och för sig är depp i sig), denna om 1900-talets dramatik, och i synnerhet I väntan på Godot, ett av alla verk som trasslat till det i skallen för mig. Det är en sån där text som jag inte förstår helt och hållet (vem gör det?) men som jag ändå tycker om. Mycket bra prosa på den här kursen måste jag säga. Till fyren (bäst av allt), Främlingen, Juloratoriet, Ett öga rött, Processen... inga verk man glömmer bort efter en vecka precis.

Ja, så fick jag reda på att jag hade klarat tentan också, även om jag inte trodde att jag skulle ligga precis på G3-gränsen. Jag var nog en av de sämsta i klassen, haha... Men jag var safe på mitt G och det var ju det jag satsade på. Om jag inte degraderar och förvandlas till heroinpundare inom en vecka så kommer jag ändå få VG på alla 40 poäng, so alles ist in Ordnung. Det är tråkigt att prioritera bort litteraturvetenskapen (för flytt och c-uppsats) men jag har tankar på att smyga in på nån småkurs nästa termin så att jag kan ta igen det.. :)

Några sidor Onåd  (vem drar inte paralleller till Främlingen?) och ett step-pass senare ser jag Erik i Gerdahallens foajé med min vitrosa vintermössa på huvet och då blev jag bara gladast. Nej, nu blir det mer Coetzee och sen är det TV-kväll som gäller. Bye bye.

Äntligen... på plats i Lund
Äntligen... har vi internet igen
Äntligen... känner jag entusiasm över både litteraturvetenskapen och latinet
Äntligen... lyssna på reggae!

Ja, det har gått många långa dagar sedan de där flyttdagarna när begreppet frustration fick nya dimensioner för mig. Det har varit lite I väntan på Godot-känsla över perioden, en bil som står på tomgång trots att den har en destination, ett väldigt surrande av existentialism och ren ångest, fast inte över något så trivialt som studier eller relationsproblem, utan över alla meningslöshetstankar. Strindberg raserade mina trygghetsmurar med sitt jävla drömspel och när tentan väl var skriven så gick vi in på 1900-tals-litteraturen vilket har gjort allt mycket (mer intressant men) värre för nu är det inte bara Strindberg som tänker utan Kafka, Camus, Hesse (älskade symbolik), Joyce, Sartre... ja, vi snackar filosofisk psykos. Samtidigt är det väl bra att jag kan ta åt mig så mycket av det jag läser men ja, det här ämnet gör mig knäpp. Behöver jag ändå nämna att jag älskar att läsa det?

Det är nog bland annat eftertanken som gör c-uppsatsen till något av en befrielse. Åh älskade grammatik, en tom matematik utan minsta eftertanke. Den här gången ska det gå vägen, nu ska det verkligen fungera! Jag och Jakob Robertsson och Axel Oxenstierna ska bli värsta feta teamet!

Har börjat vänja mig vid lundalivet igen och landskronanostalgin börjar avta, även om jag låter den gripa mig ibland. Här ser folket i massan en i ögonen åtminstone, även om vi saknar människorna som verkligen ser oss djupt i ögonen. Men de är bara nån halvtimme iväg och bussen är precis utanför oss. Det är skönt att anpassa sig till cykelliv och att slippa vara den som kommer först till föreläsningarna och kommer hem sist. Skönt att slippa stå och svettas med andra pendlare på ett försenat tåg, slippa vara sur på Skånetrafiken var och varannan dag. Vi behöver lite mer tid innan vi vänjer oss, tillsammans, men det känns bra. Och lägenheten är praktisk och nästan iordning och man blir lika saligt glad varje gång man ser nån traska in på altanen och ringa på dörren.

Ja, och Öster har kämpat upp sig till högre fotbollsdimensioner, där de ju ska vara, medan Landskrona fick på nöten. Nu återstår det bara att ta i tag i skrivandet igen, då kanske jag kommer på stadig grund igen. Men just i kväll är det bio som gäller - och besök från Landskrona-eliten!