Far väl
Att vara lärare, inser jag nu, innebär att aldrig riktigt stå still. Man har alltid ett tydligt mål, antingen ett kortsiktigt eller ett långsiktigt, och om man når målet så är vägen ändå inte slut. Det är som att springa på en 400-meters-löparbana; när man väl nått fram så möter man inte en vägg utan banan fortsätter och det är bara att springa vidare. I nya cirklar.
När jag lämnade tillbaka nycklarna till skolans lokaler i dag kändes det väldigt absolut att min insats i Eslöv var avslutad. Men så är det ju inte. Eleverna finns kvar, betygen är inte satta, dörren är inte helt och hållet stängd. Det var min språngplatta in i yrkeslivet och nu står jag på en ny sådan och försöker göra ett hopp ut utan att egentligen veta vad som väntar.
Det känns konstigt och lite oroligt men så är det här yrket. Varje år måste man ta avslut men erfarenheten finns alltid kvar när man reser vidare. Och det är därför jag i stället för ett "adjö" uppmanar till att fara väl.
När jag lämnade tillbaka nycklarna till skolans lokaler i dag kändes det väldigt absolut att min insats i Eslöv var avslutad. Men så är det ju inte. Eleverna finns kvar, betygen är inte satta, dörren är inte helt och hållet stängd. Det var min språngplatta in i yrkeslivet och nu står jag på en ny sådan och försöker göra ett hopp ut utan att egentligen veta vad som väntar.
Det känns konstigt och lite oroligt men så är det här yrket. Varje år måste man ta avslut men erfarenheten finns alltid kvar när man reser vidare. Och det är därför jag i stället för ett "adjö" uppmanar till att fara väl.
Kommentarer:
Trackback