Jag och min knöl

I dag var jag och min knöl hos knöldoktorn. Jag har haft mitt lilla ganglion i ungefär ett år och det har varit rätt knölkul att följa knölens variation i storlek under året. Dessutom är nog knöl svenska språkets roligaste ord.

Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.

Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.

Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.

Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.

Kommentarer:
Postat av: Terese

Du är söt. :)


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits