Konsten att jonglera
Detta är ett blogginlägg som handlar om alla saker jag har att göra och på sätt och vis även om min förträfflighet, vilken beskrivs med ordalag som förvisso kan anses skrytsamma, men som å andra sidan är fullkomligt sanna.
Det jag åsyftar är att jag just nu är sysselsatt med fyra olika högskole/universitetskurser, praktikförberedelser och en del andra småjobb samtidigt. Det innebär att mina dagar ser rätt varierade ut med tanke på vad som står på schemat. Jag jonglerar med allt som kommer i min väg, går från tysk klassisk litteratur till lektionsplanering av ett tematiskt arbete till nutida tysk litteratur till b-uppsatsskrivning till att argumentera mot det nya betygsystemet.
Jag omgärdar mig med kalendrar. Alltid finns de tillgängliga, så att jag kan se efter när jag kan träffa arbetslaget eller när jag kan läsa underbara Mein Jahrhundert eller träffa Terese. Jag gör mig själv beroende av tiden, av att det är tisdag eller onsdag, av datumens siffror. På något sätt känner jag mig som en fånge. Fångad av tiden. Fångad av alla deadlines som står i rött i mina kalendrar.
Och så på något underligt vis lyckas jag stryka uppgifterna en och en från listan. Sitter i soffan kl 17 på kvällen och känner mig smått förnöjd med dagen, klappar mig på magen och undrar "Vad ska jag göra nu?". Tiden ger mig frist.
Trots att det känns som att jag lever i ett rutmönster så är det ändå bra att jag utvecklar den i cv efterfrågade kompetensen att kunna ha många bollar i luften. Jag tror det är en riktigt bra läraregenskap dessutom. Jag kan se anställningsintervjun framför mig. Rektorn i en stor läderfåtölj bakom sitt skrivbord, jag på en ynklig trästol, jag har träsmak i baken, spänningen ligger i luften. "Jo, jag är ypperlig på att ha många bollar i luften. Det är något jag verkligen har övat på.". Rektorn klappar i händerna och liksom jublar och bara slungar kontraktet över till min sida av skrivbordet.
Det kan vara solen som gör att det går så enkelt. Det kan vara att jag har aspergers och helt enkelt inte klarar av något annat än fullkomlig ordning. Eller så studerar jag på småbarnsnivå utan att själv inse det.
Men det måste ändå vara solen. Och sekunderna som tickar så sakta trots att dies volant, dagarna flyger.
Det jag åsyftar är att jag just nu är sysselsatt med fyra olika högskole/universitetskurser, praktikförberedelser och en del andra småjobb samtidigt. Det innebär att mina dagar ser rätt varierade ut med tanke på vad som står på schemat. Jag jonglerar med allt som kommer i min väg, går från tysk klassisk litteratur till lektionsplanering av ett tematiskt arbete till nutida tysk litteratur till b-uppsatsskrivning till att argumentera mot det nya betygsystemet.
Jag omgärdar mig med kalendrar. Alltid finns de tillgängliga, så att jag kan se efter när jag kan träffa arbetslaget eller när jag kan läsa underbara Mein Jahrhundert eller träffa Terese. Jag gör mig själv beroende av tiden, av att det är tisdag eller onsdag, av datumens siffror. På något sätt känner jag mig som en fånge. Fångad av tiden. Fångad av alla deadlines som står i rött i mina kalendrar.
Och så på något underligt vis lyckas jag stryka uppgifterna en och en från listan. Sitter i soffan kl 17 på kvällen och känner mig smått förnöjd med dagen, klappar mig på magen och undrar "Vad ska jag göra nu?". Tiden ger mig frist.
Trots att det känns som att jag lever i ett rutmönster så är det ändå bra att jag utvecklar den i cv efterfrågade kompetensen att kunna ha många bollar i luften. Jag tror det är en riktigt bra läraregenskap dessutom. Jag kan se anställningsintervjun framför mig. Rektorn i en stor läderfåtölj bakom sitt skrivbord, jag på en ynklig trästol, jag har träsmak i baken, spänningen ligger i luften. "Jo, jag är ypperlig på att ha många bollar i luften. Det är något jag verkligen har övat på.". Rektorn klappar i händerna och liksom jublar och bara slungar kontraktet över till min sida av skrivbordet.
Det kan vara solen som gör att det går så enkelt. Det kan vara att jag har aspergers och helt enkelt inte klarar av något annat än fullkomlig ordning. Eller så studerar jag på småbarnsnivå utan att själv inse det.
Men det måste ändå vara solen. Och sekunderna som tickar så sakta trots att dies volant, dagarna flyger.
Kommentarer:
Postat av: Terese
Så härligt underbart! :) Du trollar med orden mon ami, eller vad det heter. :)
Kan tänka mig att ditt schema just nu är något i stil med mitt den terminen då jag läste två 20-poängskurser samtidigt. Tänk vad man kan när man vill. Och tänk vad bra kalendrar är. :D
Trackback