Gabrielle

Det finns en tant (patient) på mitt jobb som har egenskapen att alltid se det negativa i allting. Hon är inte otrevlig, men tycker alltid väldigt synd om sig själv, drunknar närapå i självömkan. Hon har förlorat styrkan i ena armen och kan alltså bara använda en arm och detta påpekar hon rätt ofta. "Vad skönt för dig som kan använda båda armarna" kan hon säga när jag knäpper blusen åt henne. Eller "Jag ser er springa omkring här och ni ser ut att ha så roligt, men jag bara ligger här och jag är så ledsen." Och sen gråter hon en skvätt och jag håller hennes hand.

I ett annat rum ligger en dam i femtioårsåldern som fick en plötslig blödning och förlorade hela sitt väsen: hon blev förlamad, är helt okontaktbar och sondmatas. En annan där har inga anhöriga, aldrig någon som kommer och besöker. En annan, också i femtioårsåldern, fick amputera benet efter långvariga, smärtsamma problem.

Det går givetvis inte att jämföra smärta och lidande, men det går att se på saker objektivt. Det går att acceptera att livet är oförutsägbart, att det är en blåsig väg att vandra, att det är orättvist ibland.

En arbetsterapeut gav mig rådet att säga att "alla människor har sina bekymmer, och ofta syns de inte på utsidan". Det önskar jag att fler människor hade tänkt på innan de förlorar sig i sin egen mörka värld. Dessutom är det tråkigt att människor som bara ser sina egna bekymmer ofta är väldigt svåra att nå fram till och kan översätta allt positivt/neutralt till att bli negativt. Hur ska man då bära sig åt?

PS. Inget illa om tycka-synd-om-sig-tanten då jag kan sympatisera med hennes plötsliga gråtattacker och då hon är i stort behov av antidepressiva. Men hon är ett gott exempel på vad jag vill komma fram till.