Gabrielle

Har påbörjat min åttonde vecka av sommarjobb och nu, först nu, börjar det ta emot. Det är väl här smärtgränsen går kanske, det är kanske så här länge jag orkar med att ständigt vara käck och tillmötesgående och förtränga all värk i rygg och axlar. Dessutom börjar jag se ljuset i tunneln nu, jag har fått reda på mitt schema för skolan som börjar i september, jag vet att snart snart ska jag få en hel vecka ledigt och snart slipper jag tvinga mig upp på morgonen i ett nästintill medvetslöst tillstånd.

I går på jobbet förlorade jag nästan besinningen och var nära att ge en patient en örfil. Nej, jag gjorde det inte och det låter egentligen värre än vad det var. Egentligen hade hon nog behövt en örfil så att hon vaknat till lite i stället för att säcka ihop på toaletten så att man fick dra och slita i varenda förbannade led. Men jag slog inte till henne utan försökte tala bort hennes ångest och offrade min rygg i stället för att hon skulle sträcka lite på benen (vilket hon faktiskt hade klarat av om hon inte hatat all personal så mycket) och det känner jag av i dag.

Så. Nu har jag klagat lite. Nu ska jag läsa tyska. Buu-huu.

Uppdatering: Finns det något tråkigare än tysk 1800-talshistoria?
Uppdatering 2: Hur smugglar man in 10 sidor anteckningar i en tentasal utan att någon upptäcker en?