Gabrielle

Tänk, jag trodde aldrig den här dagen skulle komma, men i dag är det faktiskt den 24:e augusti och min sista jobbardag för i sommar har just passerat. Det bara spritter i hela kroppen samtidigt som det var tungt att gå runt till halva patientskaran och krama hejdå och mötas av både tårar och leenden. Jag skulle bli saknad, hette det, någon sa att hon ville gå och köpa resårband och knyta fast mig i henne, jag kallades en optimistisk källa och en god medarbetare. Jag bjöd på chokladpraliner som personalen vräkte i sig, de tyckte de smakade precis som mozartkulor och det kan väl inte tas som annat än rätt och slätt beröm. "Ska du inte öppna konditori?" sa en och annan!

Jag förstår inte att jag inte ska till mitt jobb mer, kanske aldrig mer, vem vet? Det har varit världens bästa arbetsplats med världens mest fantastiska människor. Även om jag har haft svårt för en del så har det ändå övergått till pur kärlek efter att ha kommit dem närmre. För det är just det, i vilket annat yrke kan man komma så intimt nära någon som inom vården? (Det skulle väl vara ett jobb som prostitutuerad i så fall.)

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det, så jäkla sentimental är jag nu.

När jag kom hem möttes jag dessutom av två brev, ett ditt-paket-har-kommit-brev (med kläder som passade prima! jihu!) och en lönelapp. Julilönen blev den högsta lön jag nånsin fått, det var så att jag var tvungen att dubbelkolla tre gånger eftersom jag inte kunde tro att det var sant. I'm rich biaatch!

Slutet på jobbet betyder början på 10 dagars ledighet och början på friidrotts-VM (som jag har tänkt följa maniskt). Sommaren är i princip över men nu ska jag banne mig ha semester! För det är jag värd!!!