Gabrielle

I dag hade jag till slut den där muntliga tysktentan som jag gått och väntat på i femtiotre evigheter. Det som gjorde mig så nervös inför den var att jag skulle bli förhörd i 45 minuter, ensam med min tyskfödda lärare! Jag förberedde mig så gott jag kunde och förhöret gick väl också så bra jag kunde. Nästan. Och efter tre kvart sa hon att jag hade klarat mig, MEN

jag hade gjort fel i ungefär varenda mening, jag hade dålig koll på kongruens (det har jag inte egentligen!), jag stockade mig och hade dåligt ordförråd. Och jag kan inte bli tysklärare utan att ha varit i Tyskland under en längre tid.

Det var omdömet! Och det som var så fullkomligt underbart med detta omdöme är att någon ÄNTLIGEN slutar mesa, att någon äntligen kan säga "Tror du att du kan tyska så har du fel". Hon förstod mycket väl att skrivandet och läsandet är starkare sidor hos mig men det är ju faktiskt ett ofrånkomligt faktum att tyskar inte förstår mig när jag säger "Ich habe die Prüfungen gerettet". Gud vad pinsamt.

Min lärare tycker säkert att det är rent pinsamt hur lite tyska studenterna (och vissa svenska lärare) på institutionen kan. Det tycker i alla fall jag. För på den förra muntliga tyskkursen jag läste så fick jag högsta betyg och det var aldrig någon som sa att jag hade problem med varken kongruens eller ordförråd. På gymnasiet vann jag en uppsatstävling på tyska och ja, fick högsta betyg. Jag kanske var bra, men jag var ju inte bra NOG!

Det här var bara ytterligare ett bevis på att en söt småduktig tjej kan ramla sig igenom studierna med högsta betyg utan att egentligen få höra sanningen. Äntligen vågade någon säga det till mig, utan att på något sätt vara taskig eller aggressiv. Tack Ursula, ich liebe dich!