Gabrielle

Att få en hund var min absolut största dröm när jag var liten. I kompisarnas mina-vänner-böcker stod alltid ordet hund med på så många svar som möjligt, vare sig det gällde framtid, favoritdjur eller högsta önskan. Jag köpte hundböcker, och till och med ett koppel (varför?), och hade en liten briohund som jag släpade runt över hela östra stadsområdet. När det var gosedjursköpedags var det givetvis hundgosedjur som gällde. Men storebror var allergisk och jag fick nöja mig med nödlösningar som vandrade pinnar (varav jag klappade ihjäl samtliga) och en hamster, som i och för sig var söt och go, men som jag nog egentligen önskade var hundra gånger större.

Jag är alltså ganska uppenbart en hundmänniska. Katter var det aldrig talas om. Katter är snäsiga och rivs och hur får man kontakt med en katt? I går på festen tog vi upp ämnet hundmänniska vs kattmänniska och jag upptäckte ett faktum som jag dock inte vågade uttala (rädd som jag är för alla inbitna kattälskare); alla kattmänniskor runt bordet hade "traumatiska" barndomsminnen av hundar. De hade blivit bitna, jagade, anfallna.. All respekt för det men ingen tycktes egentligen ha en neutral uppfattning av vilket djur de tyckte bäst om. Såsom jag tolkade det var de bara rädda och drog sig därför till de mesiga katterna. En tjej sjasade bort hundarna som kom nära henne men sa att hon hade kommit över sin rädsla, nu tyckte hon bara att hundarna var äckliga. "Jag har just tvättat mig liksom" sa hon och jag fick bita ihop ordentligt för att inte häva ut snäsigheter över henne.

Jag flyttade ifrån barndomshemmet, för att flytta ihop med ytterligare en allergiker. Och när jag satt och såg Top Dog nyss insåg jag att jag förmodligen aldrig kommer bli stolt ägare av en sån där burrig collie (som Bamse) eller en rottweiler som den jag myste med hela kvällen i går. Däremot ska jag drömma vidare om alla underbara "allergihundar" som finns och åtminstone glädja mig över att min sambo är lika hundtokig som jag. Och en vacker dag när kontot inte gapar tomt, så kanske.