Hur man fyller ett vakuum
Slutade jobbet klockan fyra i fredags och jobbar inte igen förrän på onsdag. Det är många dagars ledighet som jag än så länge förvaltat rätt väl, men nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Pengarna börjar sina på riktigt nu, igen. I och för sig behöver man inte alltid pengar för att ha roligt men jag känner inte för att åka på småsemestrar för mig själv om min matsäck enbart får bestå av ett par torra brödskivor utan pålägg. Så i stället har jag i dag sovit ruset av mig i ett varmt sovrum och tänker ägna dagen åt att surfa, läsa klädkataloger (som jag kanske kan beställa nåt ur när jag får första stora lönen i slutet av augusti) och börja förbereda mig inför omtentan i tysk syntax som jag ska skriva den 18:e augusti.
Jag känner mig inte så optimistisk just nu. Vill bara att tiden ska gå. Vill ha orken att röra mig men har det inte. Vill att det dåliga humöret ska gå över men förstår att det inte gör det om jag inte anstränger mig. Jag kritiserar mig själv varje varje dag och jag vet att det inte leder nån vart mer än till ännu mer passivitet. Tydligen har jag kommit in i den där perioden av sommaren som jag upplever varje år, då det mesta känns neråt även om det borde vara tvärtom.
I helgen var vi ute med ett stort gäng kompisar i stugan i Tostarp. Grillning och några kalla öl, sol genom trädens lövverk, massor av skratt och lustigheter. En superhelg. Ett minne jag håller hårt och nära, då det handlade om att bryta upp dörrar både fysiskt och psykiskt, att rensa huvudet och komma på det klara. Jag tänkte på masker människor bygger upp inför varandra och hur vi sänkte gardarna och lyckades vara öppna. Jag har tur som omger mig med så många fantastiska människor. Erik, min räddare. Dennis, Erfan, Johannes, Dan, Melissa. Ni fyller tomheten så jävla bra.
Vad vackert.