Att slänga bort ett liv
Varje gång man skaffar sig något - en mobiltelefon, en blomma, en penna, en duk - tar man mentalt ansvar för just den saken. I det omedvetna har man en ständig kontroll över saker man äger. När man slänger iväg saker försvinner den kontrollen och just därför kan det vara viktigt att göra sig av med saker man inte behöver. Det hörde jag en psykolog säga i går på TV och jag tror det delvis är sant, eller åtminstone stämmer det nog in på många personlighetstyper, till exempel min, dock inte på alla.
Men när en människa försvinner blir det ett hål i en, en plats som inget kan fylla, förutom tankar i rundgång och en enorm saknad. Medveten om det går det inte att sluta tänka på hans närmaste och på det enorma vakuum som uppstått inom hans släkt. För mig var han en "bekant", men han var en människa som, liksom vi alla, var en del av ett nätverk där hans existens var en tråd som drogs i likväl som alla andras.
Och när jag blir påmind om att människor går så långt att de slänger bort sitt eget liv så blir jag arg på livet och jorden och hela existensen. Och arg på att tomheten måste finnas.
Men när en människa försvinner blir det ett hål i en, en plats som inget kan fylla, förutom tankar i rundgång och en enorm saknad. Medveten om det går det inte att sluta tänka på hans närmaste och på det enorma vakuum som uppstått inom hans släkt. För mig var han en "bekant", men han var en människa som, liksom vi alla, var en del av ett nätverk där hans existens var en tråd som drogs i likväl som alla andras.
Och när jag blir påmind om att människor går så långt att de slänger bort sitt eget liv så blir jag arg på livet och jorden och hela existensen. Och arg på att tomheten måste finnas.
Kommentarer:
Trackback