Ett slut och en början och en förbannad c-uppsats
Är bloggen ett forum för ens egoism? Det låg jag och tänkte på i natt efter att jag hade försökt söva mig med johannesörtte och ett Sex and the city-avsnitt. Jag vet ju att folk kan sitta och svulsta i andras liv (jag själv är väl min bästa källa), bli sur eller glad eller irriterad på vad andra skriver och gör, skriva kommentarer som bara hänger i luften. Det är ju inte så det ska vara. Många använder sin blogg som en sorts terapi, skriver de, men jag undrar om de flesta inte bara blir beroende av folks medlidande/medtyckande eller helt enkelt så upptagna av sig själva att de bara måste få ner sina liv på pränt, men bara måste publicera det. Ja, det är ett konstigt fenomen. Mitt dilemma är alltså: gör jag rätt när jag frossar i andras liv? Och gör jag rätt i att ge folk en bild av mig på det här sättet när jag vet att den ändå inte är fullkomligt sann?
Dagens roligaste måste ändå ha varit min kursare Sebastian som berättade om ett fel han upptäckte i en b-uppsats en gång i tiden. Tjejen hade skrivit "urtiders minne" i stället för "urminnes tider" och bara han hade upptäckt det! Sebastian gav ett rent förvirrat intryck när han försökte beskriva hur långt tillbaka i tiden "urtiders minne" måste gå! Jag tyckte det var ett perfekt "fel", rentav bättre än hur uttrycket lyder!
För övrigt har jag en skinande röd cykel som gör livet lite lättare varje dag.
Jag läste nånstans att några foskare gjort en undersökning som visade att man blev trög i huvudet av för mycket sömn, så det är nog snarare bättre med för lite. Jag är i alla fall mer pigg när jag sovit för lite än när jag sovit för mycket.
Och nej.. det där med bloggar kan man ju fundera på. Kanske det helt enkelt är så att man inte ska lägga någon särskilt mening bakom dem? Att de bara är där för att kunna skicka ett slags kollektivt meddelande till folk, istället för att maila var och en. En del vill ha uppmärksamhet, vissa bara skriva av sig, andra bara ha tidsfördriv.
Kom just på nåt. En del (jag kanske?) skriver kanske blogg för att bekräfta för sig själv att de har ett liv och att de också gör nåt viktigt - värt att skriva om (även om det kanske egentligen oftast inte var nåt värt att skriva om). Självbekräftelse. Antar jag.
Och kan man förresten någonsin ge en helt sann bild av sig själv? Det beror ju helt på vad man själv anser vara sant. För även om man bara går nerför en gata och råkar möta någon så kommer ju den någon att tolka en som en viss person, vilket inte behöver vara helt sant. Vinns sanning? Äsch.
Lägger man ut sina liv i bloggen så får man väl finna sig i att andra frossar... Blir så förvånad när någon säger "oj läser du min blogg - vad pinsamt!" Vad hade de väntat sig?
Det finns mycket att fundera över om bloggar, kanske ska man inte fundera... För en del handlar det just om att skriva. Andra att få skriva av sig. En del är nog säkert ren och skär lögn också, det måste man ta med i beräkningen. Det finns säkert bloggar som är helt fejkade. Har haft allvarliga misstankar några gånger.
Hela bilden ger man aldrig i en blogg... Inte ens i sin egen dagbok är man ju som bekant helt ärlig!