Pest och bäst med latinet
Jag har gjort ett schema nu. Prydliga rader för varje dag under de närmaste veckorna. En färgklick längs ner i form av orden "You can do it!!!". Arne kallar det slutspurten. Låt denna period kallas vad den vill, nu är jag i alla fall laddad till max. Den här gången finns det ingen återvändo, den ska helt enkelt bli klar!
Det finns faktiskt en del positiva saker med att jobba länge med en c-uppsats i latin. I dag, till exempel, satt jag framför ett rättegångsdokument och fattade, som vanligt, "inte så mycket". Något sa mig att de där enorma, osorterade högarna av papper-som-har-med-uppsatsen-att-göra kunde hjälpa mig - och vips, så flög det fram en liten överraskning i form av samma rättegångsdokument, fast med min handledares generösa anteckningar ditklottrade! Jihuu, dagen var räddad!
Hursomhelst så kan jag faktiskt skymta ljuset i tunneln nu. Jag är i och för sig lite överoptimistisk, men det behövs. Alla Arnes "Det ordnar sig nog" (varför måste han lägga till ett "nog" i slutet?) suger jag till mig som om jag kämpade för mitt liv. Här följer det jag dels tycker är jobbigast, dels det bästa både med språket i sig och med att läsa latin.
Jobbigast
5. Ingen har snackat det på typ 1500 år, så som latinstudent har man blott tre möjliga referenskällor: dammiga böcker, gubbiga professorer och påven.
4. Man har inte möjligheten att åka på nån glossig språkresa för att "utveckla sina språkfärdigheter".
3. Okej, titlarna får tala sitt eget språk: Annales, Pro Marcello (Quod uuusque taaandem abuteeere Catiliina.. rysningarna tilltar..), Gallia-reseskiten, Divus Claudius...
2. Frågan "Va´ ska de´ va´ te´?"
1. Ett och samma ord och en och samma ordkombination kan betyda oändligt många saker, vilket lätt resulterar i att man kan sitta och klura på en mening i en kvart, därefter betrakta sitt tafatta försök till översättning, sedan vänta i 2 år innan man plockar upp c-uppsatsen från hyllan igen.
Fiffigast, finurligast och finast
5. Självaste Rom! Bara detta likhetstecken mellan latinets absoluta medelpunkt och även vår tids skönaste stad!
4. Att läsa latin ger vuxenpoäng (på snudden till gubbpoäng) plus att det har en prettostämpel (som förmodligen stjälper mer än den hjälper, men vafan, jag är gärna pretto).
3. Det innehåller många q:n! Det är så tråkigt att slå i ett lexikon där q-sidan är helt tom! Q:n äger!
2. Det är så nära grammatisk perfektion man kan komma. Du kan din grammatica - du kan rubbet.
1. Det är helt enkelt konst. Konst att titta på och smaka på. Poesi på latin blir som kaka på kaka, tårta på tårta, och du får både äta och behålla!
Den trettonde februari har förresten varit en strålande dag. Sen frukost med svärmor, Erik och Vicke i stan, Eriks nya jacka och det förlösande telefonsamtalet till CSN. Och det är OS! Wiih.
Det finns faktiskt en del positiva saker med att jobba länge med en c-uppsats i latin. I dag, till exempel, satt jag framför ett rättegångsdokument och fattade, som vanligt, "inte så mycket". Något sa mig att de där enorma, osorterade högarna av papper-som-har-med-uppsatsen-att-göra kunde hjälpa mig - och vips, så flög det fram en liten överraskning i form av samma rättegångsdokument, fast med min handledares generösa anteckningar ditklottrade! Jihuu, dagen var räddad!
Hursomhelst så kan jag faktiskt skymta ljuset i tunneln nu. Jag är i och för sig lite överoptimistisk, men det behövs. Alla Arnes "Det ordnar sig nog" (varför måste han lägga till ett "nog" i slutet?) suger jag till mig som om jag kämpade för mitt liv. Här följer det jag dels tycker är jobbigast, dels det bästa både med språket i sig och med att läsa latin.
Jobbigast
5. Ingen har snackat det på typ 1500 år, så som latinstudent har man blott tre möjliga referenskällor: dammiga böcker, gubbiga professorer och påven.
4. Man har inte möjligheten att åka på nån glossig språkresa för att "utveckla sina språkfärdigheter".
3. Okej, titlarna får tala sitt eget språk: Annales, Pro Marcello (Quod uuusque taaandem abuteeere Catiliina.. rysningarna tilltar..), Gallia-reseskiten, Divus Claudius...
2. Frågan "Va´ ska de´ va´ te´?"
1. Ett och samma ord och en och samma ordkombination kan betyda oändligt många saker, vilket lätt resulterar i att man kan sitta och klura på en mening i en kvart, därefter betrakta sitt tafatta försök till översättning, sedan vänta i 2 år innan man plockar upp c-uppsatsen från hyllan igen.
Fiffigast, finurligast och finast
5. Självaste Rom! Bara detta likhetstecken mellan latinets absoluta medelpunkt och även vår tids skönaste stad!
4. Att läsa latin ger vuxenpoäng (på snudden till gubbpoäng) plus att det har en prettostämpel (som förmodligen stjälper mer än den hjälper, men vafan, jag är gärna pretto).
3. Det innehåller många q:n! Det är så tråkigt att slå i ett lexikon där q-sidan är helt tom! Q:n äger!
2. Det är så nära grammatisk perfektion man kan komma. Du kan din grammatica - du kan rubbet.
1. Det är helt enkelt konst. Konst att titta på och smaka på. Poesi på latin blir som kaka på kaka, tårta på tårta, och du får både äta och behålla!
Den trettonde februari har förresten varit en strålande dag. Sen frukost med svärmor, Erik och Vicke i stan, Eriks nya jacka och det förlösande telefonsamtalet till CSN. Och det är OS! Wiih.
Kommentarer:
Trackback