Gabrielle

Om allting var virrigt när jag skrev sist så vet jag inte vad jag ska kalla det tillstånd som råder nu. Den här veckan har utan tvekan varit den jobbigaste, mest omtumlande och galnaste någonsin. Jag har gråtit och gråtit och gråtit och förbannat alla jävla glas som håller på att gå sönder bara man rör vid dem. Våra saker är ändå inte så värdefulla så tanken att kasta allt över balkongräcket i stället för att vira in i papper-packa-bära-hyra släp-köra-bära-packa upp i Lund känns inte alls främmande längre. Det är ett under att vi är friska, vi borde ha drabbats av det där viruset som alla andra har fått för länge sedan, men kanske ligger det något sjukligt ändå i skörheten. I morse började jag gråta framför nyhetsmorgon (av glädje förvisso) när jag såg glädjescenerna då Västervik tog sm-guld i speedway. Har jag någonsin brytt mig?

Jag trodde att jag hade flyttat förut, men jag har lärt mig nu att har man inte flyttat med hela köksservisen (plus ytterligare en persons köksservis) så har man fanimej inte flyttat. Man har inte flyttat om man inte möts av krångel och bråk från både det nya fastighetsbolaget och det gamla och man har inte flyttat om man inte dragit släp och ringt tusen samtal fram och tillbaka och planerat i månader utan - som märkes - något vidare resultat. Och man har fan inte flyttat om man inte gått och nojat en hel sommar på att man ska gå bostadslös.

Och bara för att den här veckan skulle bli ännu mer crazy så ringde polisen på i förmiddags och frågade om vi hört något av inbrottet i affären på nedervåningen. Erik gick ner och pratade med affärsägaren (en kortväxt man från, säg, Libanon (?)) som berättade att Landskroon hade sagt att det där då inte var deras ansvar utan att han fick fixa det själv. Humanitet??!! Efter att Erik hade varit på kontoret och snackat med dem och fått samma avsnäsning följde han med stackarn till låssmeden och bankade upp dörren igen. Sen började han måla om i vardagsrummet (två mörkblåa väggar var inte populärt hos rasistbolaget) och jag började min 5-timmars-resa bland köksskåpen.

Ja, just så här uppgiven och tradig har jag känt mig hela veckan och som märkes kan jag inte sova heller. Har tvättid klockan sju och bara ber till gudarna att jag ska slippa huvudvärk så att jag kan komma igenom Röda rummet och slippa ligga ännu längre bak i litteraturlistan. Hur somnar man? Jag förstår inte hur jag kunde somna utan minsta eftertanke ända upp till 20-årsåldern... Det är ju jättesvårt. Hur ska man andas? Hur ska man ligga? Hur slutar man tänka?

Allt gnäll är på pränt i alla fall och nu kan det nog inte bli värre. Nu ska jag börja tänka på känslan av en kylig morgon i violett och grönt, stjärnklara kvällar på väg hem från Gerdahallen och andra romantiserade företeelser som jag binder ihop med Lund. Det kommer bli så bra.