Finalmente
Äntligen... på plats i Lund
Äntligen... har vi internet igen
Äntligen... känner jag entusiasm över både litteraturvetenskapen och latinet
Äntligen... lyssna på reggae!
Ja, det har gått många långa dagar sedan de där flyttdagarna när begreppet frustration fick nya dimensioner för mig. Det har varit lite I väntan på Godot-känsla över perioden, en bil som står på tomgång trots att den har en destination, ett väldigt surrande av existentialism och ren ångest, fast inte över något så trivialt som studier eller relationsproblem, utan över alla meningslöshetstankar. Strindberg raserade mina trygghetsmurar med sitt jävla drömspel och när tentan väl var skriven så gick vi in på 1900-tals-litteraturen vilket har gjort allt mycket (mer intressant men) värre för nu är det inte bara Strindberg som tänker utan Kafka, Camus, Hesse (älskade symbolik), Joyce, Sartre... ja, vi snackar filosofisk psykos. Samtidigt är det väl bra att jag kan ta åt mig så mycket av det jag läser men ja, det här ämnet gör mig knäpp. Behöver jag ändå nämna att jag älskar att läsa det?
Det är nog bland annat eftertanken som gör c-uppsatsen till något av en befrielse. Åh älskade grammatik, en tom matematik utan minsta eftertanke. Den här gången ska det gå vägen, nu ska det verkligen fungera! Jag och Jakob Robertsson och Axel Oxenstierna ska bli värsta feta teamet!
Har börjat vänja mig vid lundalivet igen och landskronanostalgin börjar avta, även om jag låter den gripa mig ibland. Här ser folket i massan en i ögonen åtminstone, även om vi saknar människorna som verkligen ser oss djupt i ögonen. Men de är bara nån halvtimme iväg och bussen är precis utanför oss. Det är skönt att anpassa sig till cykelliv och att slippa vara den som kommer först till föreläsningarna och kommer hem sist. Skönt att slippa stå och svettas med andra pendlare på ett försenat tåg, slippa vara sur på Skånetrafiken var och varannan dag. Vi behöver lite mer tid innan vi vänjer oss, tillsammans, men det känns bra. Och lägenheten är praktisk och nästan iordning och man blir lika saligt glad varje gång man ser nån traska in på altanen och ringa på dörren.
Ja, och Öster har kämpat upp sig till högre fotbollsdimensioner, där de ju ska vara, medan Landskrona fick på nöten. Nu återstår det bara att ta i tag i skrivandet igen, då kanske jag kommer på stadig grund igen. Men just i kväll är det bio som gäller - och besök från Landskrona-eliten!
Äntligen... har vi internet igen
Äntligen... känner jag entusiasm över både litteraturvetenskapen och latinet
Äntligen... lyssna på reggae!
Ja, det har gått många långa dagar sedan de där flyttdagarna när begreppet frustration fick nya dimensioner för mig. Det har varit lite I väntan på Godot-känsla över perioden, en bil som står på tomgång trots att den har en destination, ett väldigt surrande av existentialism och ren ångest, fast inte över något så trivialt som studier eller relationsproblem, utan över alla meningslöshetstankar. Strindberg raserade mina trygghetsmurar med sitt jävla drömspel och när tentan väl var skriven så gick vi in på 1900-tals-litteraturen vilket har gjort allt mycket (mer intressant men) värre för nu är det inte bara Strindberg som tänker utan Kafka, Camus, Hesse (älskade symbolik), Joyce, Sartre... ja, vi snackar filosofisk psykos. Samtidigt är det väl bra att jag kan ta åt mig så mycket av det jag läser men ja, det här ämnet gör mig knäpp. Behöver jag ändå nämna att jag älskar att läsa det?
Det är nog bland annat eftertanken som gör c-uppsatsen till något av en befrielse. Åh älskade grammatik, en tom matematik utan minsta eftertanke. Den här gången ska det gå vägen, nu ska det verkligen fungera! Jag och Jakob Robertsson och Axel Oxenstierna ska bli värsta feta teamet!
Har börjat vänja mig vid lundalivet igen och landskronanostalgin börjar avta, även om jag låter den gripa mig ibland. Här ser folket i massan en i ögonen åtminstone, även om vi saknar människorna som verkligen ser oss djupt i ögonen. Men de är bara nån halvtimme iväg och bussen är precis utanför oss. Det är skönt att anpassa sig till cykelliv och att slippa vara den som kommer först till föreläsningarna och kommer hem sist. Skönt att slippa stå och svettas med andra pendlare på ett försenat tåg, slippa vara sur på Skånetrafiken var och varannan dag. Vi behöver lite mer tid innan vi vänjer oss, tillsammans, men det känns bra. Och lägenheten är praktisk och nästan iordning och man blir lika saligt glad varje gång man ser nån traska in på altanen och ringa på dörren.
Ja, och Öster har kämpat upp sig till högre fotbollsdimensioner, där de ju ska vara, medan Landskrona fick på nöten. Nu återstår det bara att ta i tag i skrivandet igen, då kanske jag kommer på stadig grund igen. Men just i kväll är det bio som gäller - och besök från Landskrona-eliten!
Kommentarer:
Postat av: Terese
Visst blir man halvt sinnessjuk av att läsa litteraturvetenskap? Helt sjukt. Men kul är det. :) Och åh vad mysigt det låter med bio och Landskrona-elit. Och altan. *suck* Vad såg ni?
Trackback