Tänk om
Jag kan bli helt galen på att leta lägenheter. Först ser allt ljust ut, sen ser det beckmörkt ut, sen ljust och sen svart. Jag intalar mig själv att det ordnar sig men sen kommer jag på att jag inte vet. Lägenhetssökande är verkligen något som man inte kan ha det minsta kontroll över - något som resulterar i kaos i mitt huvud och händer som skakar i stil med parkinsonpatienterna på jobbet. Igenom allt detta säger Erik bara "det löser sig på nåt sätt, det ordnar sig" och jag vet inte vad jag hade varit just nu utan hans ord. För alla singlar där ute: skaffa er en partner som kompletterar er, inte någon som är precis som er! Det är det absolut bästa relationstipset jag kan ge.
På tal om Erik så satt jag och läste en gammal text jag skrev som kärlekskrank 18-åring. Mitt liv var i kaos, jag visste inte vem jag eller någon annan tyckte att jag var, vad jag ville, vad som var rätt och fel och var dessutom tusen gånger bättre än nu på att analysera och filosofera över problem, typ "vad är verklighet". Jag och Erik hade pratat i telefon för första gången och jag skrev
Tänk om han kunde vara likadan när vi träffas, om vi träffas. Tänk om han bara öppnar upp mig mer, som han gjort än så länge, tänk om jag känner mig helt trygg i hans närhet, tänk om han faktiskt är alldeles rätt, alldeles fantastisk även när jag står ansikte mot ansikte med honom.
Och nu säger jag bara: tänk att det var så!
Har jobbat kväll med Jörgen. Det gick jättesmidigt även om en tant skrek "jädra lögnhals" rakt i ansiktet på både Jörgen och mig. Båda skällde tillbaka. Sen fjäskade jag som fan för pessimist-tanten. Till slut fick jag en blommig kjol av henne. Den ska jag ge till UFF. Sen så fick jag en chokladkaka av en annan rar tant fast den får nån annan äta upp för nu är det slut på söteriet.
Puss och god natt.
Naawww.. vilka söta tanter du verkar ha på jobbet. Att få en blommig kjol och en chokladkaka. :) Det måste väl göra dig lite glad mitt i allt kaoset i alla fall?
Jag tror som Erik, att lägenhetssökandet ordnar sig på ett eller annat sätt förr eller senare. Kanske inte precis som ni tänkt från början, men det ordnar sig. Synd att ni inte kom på det där med LKF tidigare, men det kan väl inte vara helt omöjligt nu heller. Jag hatar för övrigt också det där med "hålla tummarna". Man vet ingenting. Kan bara söka hit och dit och ringa hit och dit och hoppas, men man kan aldrig VETA någonting. Jobbigt.
Er lägenhet är väl förresten inte så liten. Hur kunde den där familjen tycka det. Ok.. köket kanske är litet, men de kunde ju haft datorrummet som sovrum och så fick ungen ert sovrum. Men tja. Den kanske får stå tom ett tag då.
Den där tvåan som kom upp, är den mycket mindre än den lägenhet ni har nu?
Nå.. det ordnar sig på nåt sätt! Det är bara jobbigt just nu när man inget vet.