Gabrielle

Nu är det två veckor sedan det började irritera i halsen och mitt hostande satte igång. Bara att vara medveten om detta (trots att "två veckor" bara är ett begrepp som finns i människans hjärna medan sjukdomen hör till evolutionen) gjorde att jag vid uppvaknandet kände efter lite extra och tänkte att om jag bara kommer på vad som är fel med min kropp så kan jag göra något åt det. Jag har en väldig övertro till mig själv ibland, särskilt på fredagar (och framför allt framåt natten).

Självklart ledde inte detta till någon bekräftan överhuvudtaget, utan bara tvivel på om jag verkligen var sjuk. Jag känner mig ju frisk som en nötkärna i övrigt, är inte ens trött, men det var som att en liten basilusk hade limmat fast sig någonstans i andningsvägarna. Efter mycket övervägande bestämde jag mig för att försöka träna lite lätt och det gick prima, förutom att jag fick dricka lite oftare än vanligt för att få bort slem och annat skit.

Ute var det kallt som satan, riktig skånevinter, så när jag kom hem var givetvis halsen helt fucked up och jag började mitt nojande igen och förvandlades till höna deluxe. Gick runt i cirklar med läkarboken i ena handen och näsduken i andra och panikgrät som ett litet barn eftersom jag hade övertygat mig själv om att jag hade lunginflammation. Det där är inget konstigt när jag mår lite konstigt, jag brukar alltid komma fram till att det är cancer, hjärtsvikt eller nåt annat dödligt. Som tur var kom den smartare sidan av mig själv på att jag knappt ätit på hela dagen och kanske borde sätta mig ner och få i mig nåt. Ja, och så kom Erik hem och förklarade att det kanske blir bättre om jag slutar noja så hemskt mycket?

Men det är ju det man gör som höna när man hostar! Man nojar (annars skulle man inte vara höna liksom). Det gör man när allt går fel, särskilt när man är ensam.  När jag bodde ensam trodde jag alltid att världen skulle gå under. Varenda sida i latinböckerna var en noja. Det är en väldig balansgång mellan att noja för att ta studierna/livet på allvar och att noja=må dåligt. Ibland är ju nojan bra, hur skulle man annars motivera sig själv  till saker, om de inte känns livsviktiga och avgörande? Men just i dag har den mest varit korkad. Studieångest var det riktigt länge sedan jag kände av. Jag vet inte om studierna har blivit enklare eller om jag har blivit lite klokare. Kanske både ock.

Var på biblioteket och lånade några böcker om Wordsworth och Lord Byron i dag. Vet inte var jag ska hitta information om St. Lucy och Richard av St. Victor. Det kanske blir teologiavdelningen nästa. Nu har jag åtminstone en struktur till uppsatsen och ett par sidor med text. Tänk om det hade varit så smärtfritt att skriva en latinuppsats också... Nåväl, det får väl bli lite Lyrical Ballads nu förmodar jag. So long!